Aftonbladet – 27 september 1842, sida 2

HVUS VLaALStIUllliR. BIDRAG TILL NAÅRINGSTVÅNGETS HISTORIA Ofta har man anmärkt det tyranniska i lagarne för näringarne. Försvararne af prohibitioner inom yrkena, likasom inom handeln, zvara på sådana anmärkningar vanligen: ni kan hafva rätt i theorien; men hvad betyder det, ty det onda, som visserligen då och då skulle kunna åtfölja dessa lagar, tillämpas aldrig och de blifva således i praktiken oskadligan. Häremot skulle man kunna göra den anmärkningen, att lagar, som i theorien befinnas grymma och orimliga, redan härigenom bevisa sig vara förtjenta af att förändras. Men dertill kommer, att talet om att de sakna tillämpning i verkligheten är en fullkomlig fiktion. Hvarje år räknar näringstvånget talrika offer, och mången gång höra vi talas om händelser af den mest upprörande art, der lagen straffar personer för att de med det arbete, som de förstå och kunna, velat rädda sig och de sina undan hunger och elände. Arbeta de icke, så få de ifrån de öfriga samhällsmedlemmarna uppbära dryga förebråelser för tättja; och arbeta de, men någon tillfällighet gjort att en eller annan usel form, som alldeles icke borde bafva med saken att skaffa, blifvit förbigången, så straffas de äfven. Huru vill man då, att en menniska, kommen i detta predikament skall göra? Stjäla får han icke, lättjas får han icke, arbeta på det sätt, som han kan, får han icke. Man föreställer sig med skäl, att samhällsinrättningarne skola vara till för medborgarnes räddning, och framför allt för dens, som på ett eller annat sätt är kommen i olycka; alldeles på samma sätt som medicinen väl måste vara till för de sjukes skull och icke för de friskes. Men tvertom nödgas man beklaga, att då en stor del lagar och författningar göra allt för den förmögnares fördel, göra de ej sällan icke blott intet, utan värre än intet för den nödställde, emedan de stjelpa honom ännu djupare ned i eländet. Kan man kalla detta ett ehristligt tillstånd i samhället? Vi ledas på dessa betraktelser af följande berättelse ur Calmar-posten, som säkert ej kan läsas. utan deltagande: ; En här i staden boende, afskedad krigsmany vid namn Olof Reimert, som gjort tyska kompYfjen och varit med vid Gläckstadts intagning, har, såsom alldeles utfattig, begärt att Konungens Befallningshafvande måtte till Kongl. Maj:t öfversända en af Reimert undertecknad underdånig ansökning, hvaruti han anhåller att af gunst och nåd bekomma tillåtelse, att, utan åtal af härvarande Skräddareembete, få, till sitt och fem minleråriga barns uppehälle, sysselsätta sig med klädsömnad, hvilket yrke han lärt. Han anför, att Han. nittills, under utöfningen af denna näringsgren, vait utsatt för det missöde att 43 serskilda gånger slifva pliktfälld såsom bönhas. De 5 första gånserne hade han med möda hopsamlat medel till böernes gäldande, men de sista 8 resorna hade han, saknad af tillgång, måst undergå fängelse vid vaten och bröd å Calmar s!ott. Nu vore han temligen gammal och trodde sig icke kunna utstå med flera rattenkurer. De fakta som denna berättelse innehåller tala ör sig sjelfva utan vidare kommentarier. Det ir en så utomordentlig tafla af samhällstillståniet i verkligheten, att det vore svårt för fanasien att komponera något mera slående. Man vet i sanning icke, hvilketdera i det bedröfligas ffekt: bör sättas främst, antingen denna bild:af sonungadöme: och allenastyrande, som ligger deri, uten gammal krigare skall i ett såkalladt fritt and behöfva tigga rättigheten att med sina hänlers arbete få skaffa en bit bröd åt fem hunsrande barn, såsom; en kunglig nåd, eller att —— Fc RE ER