det konstitutionelia sambhällsskicket, det vill såga af envälde stödt på byråkrati i verkligheten, medan en grundiag fim:es på papperet, ändå aldrig kan egza rum till den fuuständig-. het, som absolutismen och dess hejdukar önska, så länge folket ännu har qvar rättigheten att genom offentiiga dokumenters och protokollers tryckande och recenserande, anlita den kontroll emot missbruken, hvilken kan vinnas genom allmänna tinkesättets motvigt emot det alltför långt utsträckta godtycket. Det är således äfven klart att denna offentlighet är det värn för folkfriheten, hvars undanrrödjande måste blifva det yttersta målet för deras sträfvande, och att, så att säga, ett oundvikligt öde äfven bjuder Biet att gå sin väg fram emot nyssnämnda mål. Vi fästa således nu endast uppmärksamhbetea på ett icke ovigtigt steg på denna bana, ett faktum, tom det år godt att upptekna tills vidare och som alimänheten kan hafva skäl att behålla i minnet till framtiden.