Aftonbladet – 26 september 1842, sida 3

Nu, nu är stunden inne, utbrast Wallenstein halfhögt för sig sjelf, och i det han lutade sig något ut genom fönstret, blickade han uppmärksamt åt ett annat hill af himlen, hvartåt den vid hans sida befintlige och på sin ställning bvilande tuben var rigtad. Länge, länge såg bertigen genom denna; öfver en qvarts timma bvilade hans öga, liksom fastvuxet, vid instrumentet. ; Han har rätt, Kepler har rätt; konstellatiooen är alldeles sådan, som han skref, sade han. ;Zanno är det som har räknat falskt. — En hemlig fiende står midt emot mig; en mäktig arm är hotande lyftad till mitt förderf. Detta ir den osynliga handen, för hvars slag jag skall akta mig. Fsenden, den osynliga fienden, känner ag, fortfor hertigen, sedan han ännu en stund tittat uti tuben. — Men denna fiende slår till senast, han varnar icke; och Kepler skrifver ju om en varning. Och Zenwno — han vill icke höra talas om en sådan betydelse. Skulle han väl hafva irrat sig med afsigt? Skulle Neumanns misstanka att han brefvexlar med Limermain vara grundad? — Må varal — Allt hvad som rån den sidan träffar mig, är iag beredd på. — Ven skulle det icke möjligen kunna bli något ingrepp från en annan sida, under det jag oafvändt blickar åt denna? — I Wien behöfver nan mig; man betraktar mig der som en rädlare ur den allmänna nöden, den öfverbängande aran; derifrån kommer såledas icke det fruktade laget. En anslag mot mitt lif? — Dumt prat! — Hvem skulle våga det? — Och Jlikväl.... ortfor han i sin monolog, likväl känner jag tt jag står nära en vändpunkt i mitt lif Jag