Aftonbladet – 26 september 1842, sida 2

så oförmodadt uppstod, sopade böljorna em gor mängd folk öfver bord. Skeppet hade fastnat på skäret och störtsjöarne slogo beständigt öfver det, under det man från skans och back begynte skjuta nödskott, hvilket varade ungefär en half timma, då en väldig störtsjö lyfte det och krängde det alldeles öfver på läsidan, hvarpå det blef flott, och åter er mängd folk, hvaribland flera officerare, hvaraf funnos ungefär 30 ombord, bortsköljdes. Vid detta tillfälie förlorades rodret, och skeppet måste följsktligen äfverlemnas åt sitt öde. Under den af rysliga jemmerrop beledssgade förvirring, som nu uppstod, lät chefen fälla alia ankare, men till ingen nytta. Då vattnet steg i fartygets understa rum, sattes alla pumpar i gång; men då det understa däcket icke sdestomindre fylldes, kappade man först fockmasten och sedan stormasten, och vid båda dessa tillfällen uppslukade det rasande elementet nya offer. Under oupphörligt skjutande och med en förfärlig bostighet, steg vattnet i skeppet allt högre och högre och slutligen kastade man öfverbord kanonerna från back och skans under det de blefvo liggande i andra ock tredje batteriet, dit ingen kunde komma, (skeppet innehade 44 kanoner.) Nu var således allt förloradt och manskapets enda förboppning var att vid den frambrytande dagen blifva observerade och, om hafvet lugnade sig, räddade i barkasserna, hvaraf dock några gått förlorade. Vid dagbräckningen stod redan vattnet öfver skeppets däck, så att man måste simma för stt komma från backen till skansen, och under dessa eansträngningar drunknade många, äfvensom ännu flera, som hade klättrat ut på bogsprötet, föllo eller stöttes öfver bord. Disciplinen synes lixväl icke hafvaupphört, så vida den ännu kunde komma i fråga, då det bott gällde att rädda lifvet, hvilket tydligen inses deraf, att manskapet icke lade några hinder. i vägen, då chefen med några officerare på morgonen beredde sig att lemna fartyget och för detta ändamål simmade ut till en båt eller julle och kappade: tågändan, hvarmed den släpade efter skeppet. Hans hustru qvarblef, mena kom sedan ombord i en an-nan båt, som satte af med en hop folk, sedan förut en utsatt barkass sjunkit, emedan den var a!ldeles äfverlasted med menniskor. — Längre fram på förmiddagen och senare hela denna och nästpåföljande deg, under hvilken tid, enligt berättarens uppgift, 130 man i 2 båtar satte af från vraket, bemärkte de qvarblefne flera båtar och större fartyg, utan att deesa, af fruktan för den starka sjögången, vågadenärma sig och i stum förtviflan, krampaktigt fasthå!lande sig i bogsprötet, hvarifrån allt flere föllo i hafvet, eftersom krafterna gåfvo vika, afbidade de nu sin undergång hela Tisdagen. Hungera infann sig; kölden och nödvändigheten för många att stå i vattnet med liten eller ingen beklädnad, borttog den ringa återstoden af deras krafter, och när ett fartyg gjorde mine af att närma sig, störtade sig många i vattnet, men drunknade straxt, kvarefter fartyget fortsatte sin kosa. Imedlertid hade man fått loss eller kappat de två ankartågen, och skeppet dref således blott för två ankare, i tåg, icke jernkettingar. Hade icke Nordcap ankommit samma eftermiddag, så hade enligt berättarens fulla och bestämda öfvertygelse, icke en enda själ af de ännu qvarblefne 150 man, blifvit räddade. Han uppgifver vidare, att manskapet vid utmönstringen utgjorde 920 man, och att der befunno sig 47 fruntimmer ombord, hvaraf 3 voro ombordvarande officerare3 hustrur; af dessa sista räddades blott chefens bustru. De fleste af de öfrige fruntimren drunknade äfven. Officerarnes berättelse afviker härifrån förnämligast derutinnan, att första förlusten af manskapet skall bafva skett, då vattnet, omkring kl. på natten inströmmade genom understa batteriets portar. Y allmänhet har man lågt chefen Treschin till last, att han skulle först af alla lemnat fartyget. men nyare berättelser påstå, att den olycklige Treschin, som är 60 år gammal, blifvit af vågorna kastad från däck och sanslös upptagen i den bit, officerarne lagt ut. Bland de christiansandsbor, som synnerligen utmärkt sg för nit mot de olyckliges räddning, nimnes handlanden Dedekam. som, med biträde af kapten Bessesen, från kl. ö till k!. 21 e m.. utrustade och med proviant försåg en, redan för vintern upplagd skonert, hvilken dock misslyekades i försöket att igenfinna vraket. Bland de 10 först räddade var högbåtsmannen, som nödzades lemna hustru och barn på vraket. Dep stackars modren höll sitt barn, halftannat år gammalt, på armen, från söndags afton till tisdags afton, ehuru hon nödgades bålla sig sjelf fast med ena handen och ofta trampades af manskapet; både hon och barnet räddades. Af de 35 officerarne hafva 49 blifvit räddade. — —ktt—L . Om prestmötet i Westerås innehåller Westmanlands läns tidning följande: nno9oOcmw MN OC