Aftonbladet – 24 september 1842, sida 2

ättiga honom att föra ett sådant språk. Andra tridsvapen och, må uppriktigheten förlåtss mig, fven andra krafter äro af nöden för den; som vill söra stånd emot tidens kraf, frihet i tanke och orskning. Ett eller annat medicinskt hokus-pokus, itet boksynthet, litet förståsigpåeri, litet predikande ned och öfver smålandsflickorna m. m., kan vara irtligt nog att briljera med inför nämdemännen i n medicinsk sockenstuga och bland glada bröder, som på nobis studera nykterhetsläran efter Bellmans supvisor, men ingalunda berättiga dessa taanger till diktatorsplats på bildningens och vetenskapernas nationalförsamling. Det finns mer i himmel och på jord, Horatio, än vår filosofi kan drömma omp. Ehuru jag måste beklaga, att jag icke, i likhet med Hr S., varit i tillfälle att göra en utländsk resa på statens bekostnad, äro utländske medicinska lärde mig dock icke obekanta. Flera bland de berömdaste skilja sig i sina åsigter vida mer ifrån den allmänt antagna läkekonsten än min helsolära. Hr S. är skyldig att i Läkaresällskapets irsberättelse redogöra för deras resultarer, men några charlataner och bedragare hör man dock icke der omtalas. Vi stöta således återigen på riddaren a den bedröfliga konseqvensen. Jag hyser likväl iet förtroende till Hr S:s hjerta, att han icke utan den högsta öfverilning slagit sig till deras parti, som tro sig kunna afgöra en litterär tvist genom Itt spotta sin motståndare i ansigtet. Jag tänker vögt om läkekonsten och måste derföre komma i trid med dem, som vidhänga dess lågheter, men let har varit mig både oväntadt och okärt, att ibland dem nödgas räkna Hr Dr Sonden. — Bland Hr S:s tillvitelser står äfven den suppositionen, att någon olycka framkallat min nya lära. Tvärtom ar jag att tacka Försynen för mycken lycka på nin praktiska bana; men just denna lycka har sommit mig att efterforska om vi, vid sjukdomars botande, icke ofta tillskrifva konsten hvad som enlast tillhör naturen. Och detta har bekräftat sig. Hvad nu sjelfva tvistefrågan beträffar, så är den a större omfång än att i en tidningsartikel kunna utredas. Må det tills vidare vara nog, att jag förklarar, att herr S:s recension ifrån början till slut ir en fullkomlig förvridning af min skrift, denna förvridning må grunda sig på missförstånd eller misstydning, och att jag utfäster mig, om Gud förlänar mig helsa och krafter, att bevisa det, icke med smädelser och personliga sidohugg, utan med facta, hvil-sa berr S. pådiktar mig att förakta. Men jog måste utbedja mig tid och att få besvara en fråga i sender. Jag börjar derföre mitt försvar med ett arbete med titel: Apoteksväsendet i Sverge, med allmän inledning om vetenskap ocå läkarekonst, hvilket jeg, så fort sig göra låter, önskar få framläggg ill den vördade allmänhetens bevågenhet, så ordnadt, att det kan utgöra en lättfattlig läsning för ildade läsare, äfren utom läkareyrket. Skulle jag af hvad som hittills passerat våga nåkon prognos för min helso-lära, kan den icke utfalla innat än ganska fördelaktigt; ty det häftiga skriket visar tydligast, att jag träffat den medicinska fördomens ömtåligaste sida, eller med andra ord, att jag: räffat bufvudet på spiken. På det vi icke måtte skiljas åt som ovänner, vill jag skänka herr doktor Sonden en litön gåta, med vars uttydning han må kunna roa sig tills vi träfes härnäst: När det mulnar vid horizonten, hör man hönstuppen på sophögen orera vidt och bredt för hönsen om sin oförskräckthet att icke frukta varken Gud eller menniskor på det berg af guld och ädla stenar, på hvilket han säger sig slå, och wvilket han med lif och blod förklarar sig vilja örsvara; men, så fort stormen och åskmolnet, som är luftens rensning i silt sköt, kommer litet närmare, inkryper den förskräckliga kaxen kelt snöpligt i hönshuset och i nästa ögonblick är den menskighetens höjd, på kvilken den väldige stod, bortsopad och jemnad mcd jorden. Wisby d. 45 Sept. 1842, ÅA. Andre.