Aftonbladet – 24 september 1842, sida 2

RR — Lees —z2z5soeveess soldaterna deras pligters uppfyllande. Jag vil icke se dem hungra, när de skola fäkta, och mina kyrassierer få icke vara mina kreditorer. Nu först märkte de talande, att furstinnan hade inträdt. Alla bugade sig djupt. Wallenstein gick emot henne, talade till henne sakta några ord, förde henne:till en stol vid fönstret och gick sedan åter till de församlade herrarne. Herrarne hafva,, sade nu farsten med lugn ton, phört herr von Questenbergs förslag. Dei tillhör anförarne för de utländska trupperna att aldra först afgilva deras mening, antingen de vilja gå in på det föreslagna eller icke.n På intet vilkor, inföll lifligt en medelålders man, af krigiskt utseende, öfverste von Hepburn. Stridslust och törst efter ära och rykte förde mig och mina skottar öfver hafvet, och jag tycker att här har icke varit brist på båda dessa böjelsers tillfredsställande. Men ett ha dock mött oss här, hvilket vi alls icke påräknade, nemligen att få lida brist. Ja — lida brist, herr von Questenberg. Då man imedlertid låti! oss faltas äfven det aldra nödvändigaste, och icke tinkt på att tillfredsställa våra billigaste anspråk, uppfylla våra rättmätigaste fordringar, så hor man icke betänkt att Skotten icke är född på denna jord, att han är främmande för den sak, hvarför han fäktar, och man må icke förundra sig öfver, om man en vacker dag skulle få se de brokiga färgerna af hans plaid skimra uti fizndens leder. Irländaren tänker lika med Skotten och skall; åtminstone på främmande jord, aldrig skilja sig ifrån honom,) sade en lång, mager man med dystra anletsdrag, som hittills stått tyst, men som nu trädde närmare, för att tala. Den, som efter afslutadt fördrag betalar mig och mina dragoner aldramest, den tjenar jag, så länge betalningen riktigt utbekommes. Jag blickar icke till höger eller venster; jag följer den mig gifna befallningen, ja — jag vore i stånd till att, om