Aftonbladet – 22 september 1842, sida 1

DEN OSYNLIGA HANDEN ). BERÄTTELSE AF WACHSMANN, Gustaf var just i begrepp att fortsätta samtalet, då dörren öppnades och en man om uugefär sjuttio år, med glest, snöhvitt hår och lång svart drägt, men af ett ovanligt vänligt och tillika ärevördigt utseende, inträdde i rummet. Hastig: sprang ynglingen upp, ilade emot den inträdande och fattade hans band, den han flera gånger tryckte till sina läppar. Förlåt, Pater Mathias, att jag icke aldraförst skyndade till er, för att hjertligt helsa er, min faderlige vän, min ädle lärarele ropade Gustaf. Aldraförst? upprepade den gamle, vänligt leende. Hvad skulle väl Betty ha sagt om det? — Nej, min käre Gustaf, sådana anspråk har icke den gamle Mathias, och om det ock föile bkonom in att ha dem, så känner han dock alltför väl sin fordne lärjunge. Först och främst tjensten, sedan Betty — jag vet ju att jag är den tredje i ordningen.n Ack, högvördige herrel sade Betty lifligt, ni vet nog hur innerligt vi alla hålla af er. Ni är så god, så faderligt god emot alla, så rik på menniskokärlek, så öm, sån, ... Nå nå, kära baro,, afbröt gubben, pgör mig ieke fåfäng på mina gamla dagar. Är det icke en pligt af den store mästarens gråhårige tjenare, en tjenare hos Honom som var Jjuset, sanpingen och lifvet, att upplysa sina medmenniskor på lifvets väg och :eda dem så att de icke stappla? Se A. B. Nr 248,