Aftonbladet – 22 september 1842, sida 1

med Betty? Sannerligen — jag tror att jag, som slägtinge, aldrig skulle tillåta det, om jaz också sjelf icke ämnade taga henne till hustru. Den tanken miste nu den gamla krattan en gång för alla slå ut hågen, fortfor ynnglingen ännu lifligare. Ty faller den honom in en gång till och han yttrar den med:ett ord, en åtbörd, en blick — så skall har få att göra med... icke mig allena, utan med tio pager; oberäknadt att jag, då jag råkar bonom, ändå skail spela honem ett streck, bara för det att han en gång vågat fatta. en sådan dum tanka. Ahb fy, fy, Gustafl utropade presten i förebrående ton, du skulle vilja hämnas? — Och hvarföre? — Emedan en man har älskat elier tror sig älska din Betty? — Emedan han söker ett varmt hjerta, en deltagande själ. — Tro mig du — han kan väl behöfva kärlek och döltagande. Han är dyster och svårmodig. Han ser med hvilken ömhet, hvilken omvårdnad, Betty alltid omfattsr fru Margreta, han är öfvertygad att hon skulle bli lika god och omsorgsfull moi sin make; han är rik, hon är fattig — hvad är det då för underligt uti, att ham begärt hennes hand ? Och att han, inföll Gustaf bäftigt, derföre att hon icke tacksamt antog förslaget, ville drifva henne och gamia. tant härifrån? Nej, nej, högvördige herre, ni ursäktar allt, ni ser ailt i ec bättre dager, emedan ni är en sådan menniskovän. Ja, jag älskar menniskorna,, svarade gubben, i det han lät sitt klara blå öga, hvariden djupaste själsfrid var afspeglad, hvila på Gustaf. Jag älskar dem, emedan jag finner dem mera