Aftonbladet – 19 september 1842, sida 3

heldre dö än afsäga mig sällheten att se et menskligt ansigte — vore än detta ansigte mi: fiendes! Vid dessa ord stegrades mitt raseri: jeg stör tade mannen till jorden och satte min fot p hans bröst, och min hand på hans strupe, oc! han stred ett ögonblick — och dog! Jag rest mig häpen upp; och då jag blickade på hans an sigte, tyckte jag att han åter kom sig före; ja tyckte de kalla blå ögonen vore fästade på mi; och att det vedervärdiga leeadet återvände til den dödsbleka munnen, och hans händer, som dödsångsten rifvit sanden, utsträckte sig af si sjelfve mot mig. Då trampade jag ännu en gån på bröstet och grof en graf på stranden och be grof den döda kroppen. Och nux, sade jag, ä jag ändtligen allenals Och då fattades jag a den verkhga känslan af ensamhet, den obestäm da, tröstlösa känslan af ödslighet genomträngd mig. Och jag darrade — darrade i hvarje lem a min gigantiska kropp, såsom jag varit ett barn son darrar i mörkret; och mitt hår reste sig, oc min blod sjudade, och jag skulle icke hafva ve lat stanna på det stället ett ögonblick till, on om jag kunde derigenom hafva blifvit ung p nytt. Jag vände mig bort och flydde — flyd de rundt kring hela ör; och skar mina tänder d jag kom till hafskusten och längtade att bli ka stad till någon gränslös öken, der jag beständig kunde fly. I solnedgången återvände jag till mi håla — jag satte mig på ena ändan af sänge och betäckte ansigtet mel mina händer — ja tyckte jag hörde ett buller; j28 upplyfte mi blick, och, så visst som jag lefver, såg jag ick åter på andra ändan af sängen, mannen som ja slagit och begrafvit. Der satt han, sex fot frå mig, och nickade åt mig, och såg på mig me sina stela ögon, och log. Jag rusade ut frå grottan — jg gick in i skogen — jag kastad Mig neder; midt emot mig, sex fot från mit ansigte såg jag åter mannens! Och mitt mo