Aftonbladet – 19 september 1842, sida 2

och då jag såg ut från mynningen af hålan och blef varse det vidsträckta hafvet framför mig, sade jag: Nu skall jag bli ensam l Följande dagen gick jag ånyo ut och fångade ett kid, och förde det hem och tillagade det som förut; men jag var icke hungrig och förmådde icke äta, jag vandrade derföre ut att ströfva omkring på ön: solen var nära nedgången, då j:g återvände. Jag inträdde i grottan och mannen, som jag trodde mig hafva lefvande begrafvit i den andra bergshålan, satt nu der i min säng och vid mitt bord. Han skrattade; då han såg mig, och lade ifrån sig det ben hvarpa han gnagde. Ha hal, skrattade han, ni kunde hafva spelat mig ett vackert streck, ni, men det fanns ett annat bål i grottan, som ni icke sett, och jag gick ut derigenom att söka er. Det var just ingenting så serdeles mödosamt, ty ön är så 1iten. Nu hafva vi åter mött hvarandra, och wi vilja aldrig mera åtskiljas! Jag svarade: stig upp och följ mig han gjorde så, och maten, sora han len nat, misshagade mig, för det han vidrört den. Skall denne skörda hvad jag sår?, tänkte jag, och mitt bjerta tycktes mig tungt som jern. Jag steg upp på en hög klippa: Se er omkring, sade jag; ni ser den strömmen, som skiljer ön i tvenne delar; ni skall vistas på den ena, jag på den andra sidan, men samma fläck skall icke hysa oss båda, icke heller skola vi äta Vid Samma bordl) Det skall ingalunda skel, svarade mannen; oty jag kan icke fånga villebrådet, icke heller hemta kiden på bergen; och om ni icke föder mig. skall jag förgås. . Finnes här icke frukter, sade Jag, och fo lar, som ni kan fånga, ochifiskar dem hafvet uppkastar på stranden? Men jag tycker icke om dempx, svarade mansen och skrattade, så Mycket som jag tycker rådjur och kid.?