Aftonbladet – 17 september 1842, sida 2

—5 föraktade dessa förmåner och dem, som egde dem. Dessutom föreföll dem tjensten allt mers besvärlig, och en mängd arbeten dömdes således att vara syndiga. De tjenade nemligen mera Gud än menniskor, och det derföre, att religionen ej befallde dem att diska tallrikar: och skura trappor samt golf, ännu mindre att tända upp eld i spiseln om söndagsmorgnrarne, då det var vida beqvämare att ligga i sin säng i en Isyndalös sömn; ty den, som s0fver, eyndar icke, Gamla fru Slammer blef helig; hon lade bort sin granna kappa och klädde sig utan allt prål. Fru Slammer hade alltid dömt sin nästa temligen strängt; ty hon var, som alla andra sqvallergummer, sjelf en medelpunkt i hela skapelsen och flickfri som en spegel, oaktadt man hviskade sig emellan både så och så — men hur det var, hade flickarne gått bort med tiden, och nu hade hon vidare öfverdragit sin spegel med gudaktighetens flor, fläckarne sågos icke mera. Fru Slammer fick dock nu ett ypperligt tillfälle att häckla folk, och hennes pigor, gudaktigt folk, det förstås allihöp, lade näsan i blöt med alla menniskors enskilda If och snokade som inqvisitorer i alla vrår och vinklar. Fru Slammers hus var mötesplats för de helige, som der suto tillsammans och sjöngo psalmer och berättade sina observationer om verlders barn ute i staden. Madam Märtba bar ganska rätt: han är et! djefvulens barn den der kapten Wassbuk; Hur var det han sade om magister Hjemmerdahls kappa?, — Jo, att hon var lik en disktrasa. Och det vågade han säga om den englasjäs