i kyrkan, som ej besökte några serskilda bönesammankomster och som hvarken ansågo nöjen eller arbete för syndigt; men det fanns likväl en tredje klass, nemligen djefvulens barn, eller sådane, som skrattade åt magister Hjemmerdahl. Då magistern predikade, var kyrkan alldeles fullproppad af botfärdiga själar, som svettades och knuffades för att få upphemta det himmelska manna, som flödade från hans lippar. Det, som isynnerhet intog folket till hans förmån, var hans sätt att direkt vända sig till personer, som voro i kyrkan och apostrofera dem; ovett, äfven andligt, är folket välkommet. Kyrkan var derföre full af folk. När helighetsepidemier komma, sjuknar en mängd på en gång; de äro blott utbrottet af en sjukdom, som blifvit samlad under en längre tid. Hos oss var magister Trålgas tid en sådan förberedande period. Folket kände då, att det var något som felades, något tomt och ihåligt låg i deras gudsfruktan, den var ej ren, ej sann och lefvande; men ångren väckte de slumrande känslorna och det lama bjertats rörelser. Då kom den nye magistern med sina hotelser, sitt bittra språk, med helfvetet och en hel pinoapparat af svafvel och beck — och se! på en gång utbröt sjukdomen. Själarne, som blott höllos spänstiga genom ett träaktigt skelett af kristlig moral, förkrossades genom den nye lärarens ljungeld, och kyrkan blef nu lika så full af ångrande syndare och förkrossade sinnen, som ett fältlasarett med sårade en bataljdag; men med denna förkrosselse, detta lemlästande af deras andliga jag, förenade sig alltid en hög grad andligt högmod; de lågo der