AFGHANISTAN OCH KRIGET DERSTÄDES. (Slut från gårdagsbl.) Nedanstående skildring torde lemna eit bevis på huru man gick till väga och huru strängt sjelfva de politiska autoriteternas i Indien uppförande tadlades. I anseende till Marris, tyckas vi sjelfva hafva varit de anfallande, då vi utan den ringaste anledning skickade trupper in i deras land (de talrika röfverierna lära således icke få tillskrifvas detta folk), för att besätta deras fästen och tvinga dem att betala tribut åt Schah Schudscha, ehuru de bittills blott till namnet varit undergifne Chanen i Khelat och ej lydt någon såsom deras omedelbara höfding. För detta ändamål skickades kapten Brown med 300 man infanteri och ungefär 60 hästar i April 41840 till Kahar. Vägen var besvärlig, och om Marris velat göra något motstånd, så skulle försöket redan då misslyckats. Kapten Brown fann fästet öfvergifvet, emedan Marris i blind förskräckelse utrymt det. Då löjtnant Ctarke med 600 olastade kameler och en föga talrik betäckning tågade från Kahan, för att hemta förråd r, blef han nedhuggen tillika med 70 at sitt folk; en infödd officer, som med 80 man återvände till Kahan, då han såg löjtnant Clarke invecklad i bergstrakten, omkom äfvenledes tillika med sitt manskap. Dessa voro Marris första anfalls-åtgärder och tyckas blifvit föranledda af Kahaurs oväntade ockupation. Höfdingarne märkte först nu vårt ändamål, och började med ett bergfolks trotsiga mod försvara sitt land och dess oberoende. De sökte likväl förgäfves locka kapten Brown ut ur fästet, emedan hans vaksamhet tillintetgjorde alla deras anslag. Då likväl Clibborns trupp blifvit tillbakadrifven, och Marris uppställde de eröfrade tälten och kanonerna, ehuru de sednare voro förnaglade, framför fästet, såg kapten Brown sig tvungen att öppna underhandlingar, förmidde, under någon förevänning, första höfdingen Doda Marris brorsson, att besöka sig, visade honom sickar fulla med sand såsom mjölsäckar, missledde derigenom Marris i anseende till sin belägenhet och erhöll en hederlig kapitulation, som också hölls med den största redlighet.. Denna berättelse, om älven icke riktig till alla detaljer, är märkvärdig, emedan hon visar den skoningslöshet, hvarmed man gick tillväga mot enskilda stammar, och hvilken när, och sedermera i Afghanistan, på ett kännbart sätt hämnade sig; denna gången hade Marris, oaktadt sin seger öfver Clib born, lärt sig känna och frukta de engelska veprens öfverlägsenhet, och missödet hade såle des den goda följd, att underhandlingar kunde öppnas med dem i en så kritisk tidpunkt som den ofvannämnda. Imedlertid var å andra sidan ännu icke allt slut. Man förebrådde general Nott hans march till det öfvergifna Khelat, under det han bordt besätta öfra delen af Bolanpasset och derigenom bringa fisnden mellan tvänne eldar, emedan denna, som den syntes, alldeles icke var föröd mjukad, Men denna förebråelse, ehuru ofta upprepad, är alldeles utan grund. Vid Khelats återeröfring och bibehållande var ett stort moraliskt intresse fästadt, och en del af Bolanpassets ockupatioa hade icke skingrat de krirgboende folken, som hade flera andra pass att begagna. De fortsatte äfven sina ströftåg ännu efter den heta drabbningen d. 4 December och i trots af den deri lidna förlusten, och isynnerhet härjade Brahuis slättlandet helt och hållet methofiskt, för att bringa Engelsmännen i nöd och förlägenhet. Dessa sistnämnde kunde, af brist på rytteri, icke skydda landet, utan erdast besätta enskilda orter. Huru vanmäktiga de i detta hänseende voro, visar Dadurs exempel aldratydligast, emedan detta plundrades just under Enagelsmännens ögon, utan att de kunde hindra det. Brahuis hade i allmänhet ru öfvermakten och tyckas bafva hindrat Bibi (den nu varande chanens moder) från 2tt sluta fred med Engelsmännen. Individer kommo visserligen och nedsatte siz på de utplundrade slätterna, men de fleste kände sig säkrare på sina berg och visade ej den minsta Iust att underkasta sig Engelsmännen, ehuru de icke nu, under den kalla årstiden, vågade sig lika mycket fram som förut. Denna kallare och således gynnsammare årstid begagnade Engelsminnen efter bästa förmåga, och deras förnämste underhandlare var Mir Bobur, Beludschernes anförare i slaget vid Kotri. Snart inträffade gynnsamma underrätte!ser, stammarne syntes hålla sig stilla och till och med Nassir Chans moder gaf sig i Engelsmännens våld och erhö!l af dem ett månatligt underhåll af 1000 rupier, utom hvad hon uppbar af chanens gods i Gundava. Några Brahuisstammar förhöllo sig fredligare ön förut emo! Engelsmännen och uthyrde åt dem kameler, som de visserligen förut till största delen sjelfve stulit från dem. Endast Nassir Chan sjelf, eller snarare de, som ledde den helt och hållet oerfarne ynglingen, ville ännu icke hörsamma uppmaningarna, och de Anglo-Indiska bladen gjorde! den sötsura anmärkningen, ,att hela landet tycktes befinna sig i ett tillstånd af halft lugnad XXL ROTE —O—— VR