LÄSERIET. (Ur det nyligen utkomna arbetet: ,GENREMÅLNINGAR af ONKEL ÅDAM.) Vår kyrka är gammal och ärevördig, med spetsbågiga fönster och pelare, hvilka, bastanta och tjocka, tyckas uppmurade till trots för tiden. Gångarne äro lagda med en mängd grafstenar af äldre och nyare dato, ända från den stolte riddaren, som tillika med sin fra ligger uthuggen på denna sten, med en ling. inskription på latin kring kanten och evangelisternes symboler i hörnen, ända till sockerbagaren och rådmannen Plommonqvist, som för nigra och tjugo år sedan brände mandlar och bakade biscuit åt stadens honoratiores. Om man något Jitet betraktar utseendet hos de byggnader, hvilka menniskor resa upp till Guds ära, skall man alltid finna något i deras fysionomi, som förråder det tidehvarfvets skaplynze, då de byggdes. Grekernas tempel voro republikanska gudabus: der fanns jemnlikhet meilan pelare, gudar och dyrkare, himmelens vind fick fritt leka kring peristilerna, och lik en palmskog af marmor stod templet invigdt åt en förfinad naturdyrkan. Egyptierna, åter, instängde sina gudar inom väldiga klippmassor; de voro, liksom deras Faraoner, endast despoter, hvilkas ansigte blott fick betraktas aj en prestkast, som utnämnt sig till Guds kammarherrar. De christne, åter, dyrkade i början, under christendomens barn-period, Gud hvar som helst. Der en troende, en bedjande fanns, var också en kyrka, men då katholocismen och menniskofunder blandade ut den rena, fromma barnatron, då byggde man tempel, väldiga som den makt, hvilken då regerade verlden; — icke