andefattig som den förre. Magister Hjemmerdahl var en helt annan natur, en helt annan figur; han var liten och mager, hans svaria hår låg i vilda lockar öfver den gulbleka pannan; hans små grå ögon suto lurande och bitande under de baskiga ögonbrynen, likt en hund, som gömt sig under en rishög och blott då och då tittar fram för att grina illa. Hans tunns, bleka läppar, som vanligen i hvardags:ag drogo: på sned af ett slags grir, öppnade sig på sönoch högtidsdagar endast för att bestraffa; hans organ hade något skrällande, som aftvingade de gamla hvalfven liksom jämmerrop, då han predikade, och hans gestikulation var häftig. Den lilla mannen boppade, svängde och bugade sig i predikstolen, och slog då och då i pulpeten, så att det hundraåra dammet på Carl den Tolttes bibe!, som låg bredvid, lemnade sin hviloplats och flydde sin väg. Detta väckte Skråköpingsboarne, och nu blef man kyrksam i Jika hög grad, som man förut låtit kyrkan vara tom. Det finnes olika sätt att vinna mMenniskorna; man kan leda dem genom kärlek och godhet samt genom fruktan, Magister Hjemmerdsbl begagnade ganska mycket djefvulen, för att skräma upp Skråköpingsboarrnes sofvande samveten, och det dröjde ej länge, förrän staden var delad i trenne distinkta klasser, nemligen: Guds barn, som hvarje söndag: ottesång, högmässa och aftonsång suto i kyrkan och dessemellan hade bönesammankomster och i öfrigt ansågo nöjen af alla slag syndiga, men syndigast att arbeta. Den andra klassen voro de så kallade verldens barn, som blott då och då gingo