enkla, utan utsirade med tusende olika filigramsarbeten och målningar, liksom religionen var det med legender och dikter; men öfver och omkring allt detta småaktiga hvälfde sig det djerfva hvalfvet och de herrliga spirorna nådde himlen, liksom religionen öfver menniskornas påfund. Vår tids arkitekter deremot följa med vår smak. Man må derföre ej tycka illa vara, att våra nyare kyrkor se ut som danssalar, eller som de ailranättaste konditorigrannlåter. Vår tid är ombytlighetens, och Guds hus skola byggas så, att de äfven duga till annat, än endast religionsöfningar. MFvardagligheten, med sitt sybaritiska tycke för det beqväma, har utträngt smaken för det sköna och det stora; det praktiska förnuftet vill endast hafva ewt samlingsrum till gudstjenstens förrättande, liksom en börs, der man omsätter själens kapitaler eller åckrar med öfverränta på sina dygder; skada blott, att fromheten för ofta är ett statspapper, som stiger och faller med kursen. Vår kyrka var, för några år sedan, sparsamt besökt; blott en och annan borgare, som af gammal vana lät sina ben vandra dit om sördagarne; någon gumma, som ej tyckte sig hafva annat att göra, och några, som dels ville synas, dels ville slumra i det gamla templet, gingo dit. Detta var under magister Tråkens tid. Vår prost predikade nemligen, oaktadt visserligen åren och helsan ej hindrade honom, blett vid jul, påsk och pingst; magistern hela det öfriga året. Magister Tråken var en lång, något bleklagd man, med ljusa ögon cch Jjust rakt hår, som låg i en stor Jugg åt ena örat; kaftanen sait hårdt spänd öfver de smala axlarne, hans mål