Aftonbladet – 16 september 1842, sida 3

jag förmodade, att dea blifvit borttappad, nära dörren af den hemlighetsfulla kammaren. . Denna förklåring endast ökade min konfusiön. Kunde det väl finnas tvenne fulikomligen lika ringar? Hade Silfverfrun från början blifvit begrafven med den ring, jag sett på hennes finger? Eller hade min, då hon icke längre beböfde den, såsom en underpant på min trofasthet, blifvit återställd till de: ställe, der slutligen en dödlig på ett outgrundligt sätt bekommit den? Var Adelaide slutligen, utan att veta det, en sömngångerska och mitt sällskap den natten, eller hade jag verkligen haft ett möte med en vandrerska från grafven? Jag vet det ej och skall aldrig få veta det. Mina tvifvel kunde endast lösas. genom en undersökning i kistan, men jag vågade icke profanera den dödas helgedom. Min obehöriga nyitenhet hade redan bringat tillräckligt lidande och straff öfver mig,, för att jag nu ens skulle tillåta mig att bysa den önskan att störa Silfverfruvs aska, silunda inveckla mig i nya faror och blottställa mig för nya förödmjukelser. Från denna dag, det är imedlertid visst, kunde den en gång fruktansvärda kammaren utan all risk bebos. De enfaldigaste hyste icke mer någon fruktan för öfvernaturliga syner sedan de bevittnat; huru den fruktåde andens jordiska omklädnad bhbfvit jordfäst. Ena oOMmstindighet har jag ännu att bifoga. Baronen berättade mig att den samma natt som han! narrat mig och officerarne att tillbringa i ett af de andra slottsrtummen;. under föregifvande att det var spök-kammaren, stod en qvinlig figur, Adelaide? spegelbild, bredvid hans säng.