Aftonbladet – 14 september 1842, sida 2

— — — SNR cFerdinandn, sade hon sorgligt, avill ni alltid bli trogen er kärlek ? ÅR. Detta var det första bekönnelsens: ord, som jag någonsin hört från hennes läppar; och jag förklarade med tusende varma försäkringar min kärlek och. min trohet. ; cGlöm aldrig den ed ni svurit framför detta altarn, fortfor hon, samt tillade derpå med ett varnande och oförgätligt uttryck, Om ni någonsin skulle bryta den, skulle Jag vara nödsakad att hårdt straffa erl . Med dessa ord nalkades bon dörren, Nu bad jag henne att äfven gifva Img ett minne af detta möte, och visade på en af bennes glänsande, ljusa lockar. Hon blickade vemodigt på mig och sade bedjande: ; kila ; aFramhärda icke i denna bön, Ferdinand;stys tro mig, dess uppfyllande skulle jeke: föröka din säljhet. Tvertom, den kunde kommav,dig att upphöra att älska mig, och allt. slags motgång skulle förfölja dig. Lila på mina ord och bed miv icke mera Derpå försvann hon hastigt. genom den hemliga dörr, hvarigenom hon inkommit. Då jag försökte att öppna den, för att åtminstone uppfånga sista skymten af den bortgående, motstod rigeln hårdnackadt alla mina försök.. Giad öfver den ljusa framtid, Som öppnade sig för mig, satte jag mig nu bredvid mina uppvaknande kamrater och undvek deras frågor genom det att jag låtsade sofva, intill dess sömBen verkligen hejdade min irrande inbillning; ån å väl glada som förskröckande syner la former förbi min fantåsi under lummer. (Forts. följer.)