Aftonbladet – 10 september 1842, sida 3

ågret; man fastsmidde den eza foten vid vägsen, omkring min hals satte man ett tungt halsern, drog kedjan genom väggen och fästade den atanför medelst en stark trästång. Hvad kan icke menniskan vänja sig vid? I början reste sig mitt hår vid kedjornas rasslande, och tårar strömmade ur mina ögon; tiden gick sin gång, och jag betraktade dem med likgiltighet. Sof, hundi, ropade man till mig, och om fem minuter sof jag. Eit ovanligt larm väckte mig mycket tidigt morgonen derpå: jag öppnade ett litet fönster och märkte en ovanlig rörelse bland folket; larmet och pratet var utan afbrott, och jag hörde ofta ordet Siili, hvarmed Tschetschenzerne beteckna en Lesghier. På mina höner och min försäkran, att jag ej skulle sofva längre, aftog man mig ändtligen halsringen och kedjan på venstra foten, så att blott handoch fotringarne qvarblefvo, vid hvilka jag redan var så van, att jag godt kunde gå med dem. Jag gick ut; en stor folkmassa var delad i spridda grupper, samtalade hviskande, och då jag såg, att ingen varseblef mig, så slöt jag deraf, att Tschetschenzerne voro sysselsatta med några mycket allvarsamma saker. Samtalen räckte i ungefär tio minuter; då framträdde fursten, och folket tystnade; furstens ansigte var mörkt som hans själ. Muruderae intågade i aulen, beväpnade från hufvud till fot och sakta hviskande; fursten vände sig till folket och började tala, efter utseendet hotande. Bredvid mig stod ex yngling; jag vände mig till honom med bönen, att han skulle förklara för mig hvad denna församling betydde, och jag erfor följande af honom: Behir, son till Dotsch-Morsey, en af de rikaste invånarne i den aul, som bär hans namn, förälskade sig i den sköna Dschennat, Flickan var synbarligen icke likgiltig; men, i stället att ifta sig med henne, begagnade sig Behir af henes svaghet, förförde henne och öfveriemnade henne sedermera åt sitt öde, Följderna af den