Aftonbladet – 10 september 1842, sida 2

trupperna alls icke af Ghiltschis, men Bombaytrupperna föga. Af Belutscherne lät ingen se sig på marehen från Kwetta till Dadur. Sannolikt hade de alla tågat till Khelat, hvilket en afdelning af brittiska trupperna hotade och hvarom längre fram skall talas. a Vi meddela här det ställe ur en officers BBskrifning, hvilken är temligen karakteristisk för den åsigt, som.rådde bland Engelsmännen, rörande Afghanistan, och troligen blifvit orsaken till många sednare misstag och olyckor. Då vi beträdde Afghanistan bedrog landets anblick väsendtligt vår förväntan, och emedan marken syntes vara god, tillskrefvo vi endast landets oroliga tillstånd och Candahar-Sirdars tyranniska välde, hvilket de först sedda distrikterna varit underkastade, den fullkomliga brist på vattning och odling, vi blefvo varse. Den närmaste trakisen kring Kandahar var förträffiigt odlad, men den första haltplatsen röjde knappt något spår deraf. I Kala-i-Akund var likväl landets hela anblick liksom förvandlad och derifrån till Kabul, visade sig, med undantag af en eller två byar, hvilkas omgifning var bergig och fruktbar, det hela så vänligt, att jag aldrig förr sett dess like, så att det ej behöfdes någon siareförmåga, för att kunna förutsäga, att med engelska eller blott af Eogelsmän kommenderade trupper, hvilka besätta landet, gifva åkerbrukaren säkerhet för dess egendom och elda dess flit, skall detta af naturen yppiga land blifva ett verkligt paradis. Afghanerne på slätterna äro ett groft, men godsinnadt, härdadt och arbetsamt slägte med öppna anletsdrag och något löslig moral. Bergstammarna kände vi föga och sågo ingenting af dem annat än när de kommo ner på slätterna, för att röfva eller mörda. Befolkningen syntes talrik och i städerna bodde många Hinduer. Arfghanerne skryta, att de aldrig skola underkasta sig någon herre, men detta är ett barnsligt skryt. De hafva icke allenast med föga motstånd höjt sin hals under Sirdarernes i Candahar och Amirernes i Cabul ok, utan äfven afstått från all hämnd, till och med allt knot, när man icke längre plågade dem. Vi behöfva endast ockupera landet, för att göra Afghanerne till våra vänner af själ och bjerta; deras klaner skola då småningom försvinna liksom de skottska., Vid denna skildring är det endast förgätet, att de egentlige Afghanerne äro ett från slätternas invånare till seder och härkomst fullkomligen skiljdt folk. Man uppgifver inbyggarnes hela antal till 10 millioner, hvaraf 4 millioner Afghaner eller Puschtanehs (emedan de tala Puschtu-språket) halftredje million Hinduer, 4 million Turkomanner af olika slägter, lika så många Tadschiks och de öfriga Beludscher, Araber, Armenier 0. s. v. I denna ufpgift är antalet af Tadschiks, d. v. s. de mer eller mindre lifegne åkerbrukarne, troligen för lågt uppskattadt. De äro, med få undantag, okrigiska, liksom Hinduerne och utom Turkomannerne i vester, bära blott de egentliga Afghanerne vapen. Det är karäkteristiskt, att författaren sje!f anmärker, att man alls icke sett till dem. (Forts. följer.)