Aftonbladet – 8 september 1842, sida 3

grepp öm stället, hvarest han befann sig, anså han sig böra följa sin kamrats goda exempe hvadan han upphoef det mest uthållande, ohygg liga tjut, som någonsin varit hördt på en thea ter. Detta var för mycket. Vräk dem på dör ren! skreks det från alla håll. Ett handgemän; uppstod med sparkningar och knuffningar, un der en dialog af put med er!, — Jag vill inte! — Ni skalv — Det sker intel — Gif mi; er adress, sirl — Ni är en lymmel, sirl — med mera af samma beskaffenhet. Väldiga ap plådissemanger betygade de mnärvarandes bifall och herrar Robert Smithers och Thomas Potte befunno sig, ett tu tre, nedforslade på gatu med en så förvånande hastighet, att de ej be höft besvära sig med att en enda gång sätta fo ten på trapporna under sin brådstörtade affärd Som: Mr Robert Smithers var af naturen ev fredlig menniska, och hade nu rustat tillräcklig för denna gång, samt fått sig en minnesbeta ur der nedforslingen från logen, som åtminston skulle kännas till nästa qvartals utgång, var ha: ej förr utom Miltongatans område, än han bör jade hålla föreläsningar för sin kamrat, rörand sömneans njutningsrika behag och uppblanda den med åtskilliga sflägsna vinkar om lämplighete: att återvända hem till Islington och försöka de ras patentnycklars förmåga att uppläsa portarn till de hus de bebodde. Mr Thomas Potter ger amot var envis och ihärdig. De hade gått ut för att göra sig en rolig afton; och dermed må ste de hålla ut. Sålunda gaf Mr Robert Smi shers, som vid tillfället var betydligt slö oc! lessutom melankolisk till lynnet, sitt bifall tt slags halfförtviflan; hvadan de begge gynnar 3 begåfvo sig ned i en vinkällare, för att an scaffa sig nödvändiga requisita till aftonnöjet Dar nere träffade de ett vaidt sällskap, beståen :3 af en mängd unga tärnor, en och annan grå .årsmMan, samt en lysande samling af hyrkuska och åkare, alla drickande i allsköns fröjd oc!