Aftonbladet – 7 september 1842, sida 3

4 se TT att blommorna och träden då lyssna. till, hans ord, sämt att stundom äfven himmelens foglar till afhörande församla sig omkring bonom; men denna poetiska fiktion, bvilken för öfrigt äfven: förekommer i de sjukas;egna. berättelser, framställes. så, att man af sjeliva framställningssättet kan sluta, att den egentligenendast går ut på predikantens, eller kanske snärare hans predikans förherrligande, utan att vilja antyda någon afsigt eller förmodan hos predikanten som skölle han med sin predikan bereda uppbygelse åt nysghämnde åhörare. Att predikandet i sig sjelf mera tillfälligtvis, än af nödvändighet, är förenad! med uppsåtet att uppbygga, eller, med andra ord att det ofta mera uppkommer af ett inre naturlig! tvång, än af en med frihet och öfverläggning fattad afsigt, derom vann jeg en förökad visshet genom den berättelse, hvilken en omkring 20 år gammal flicka, som var på besök i Timmelbeds by, för mig och andra af presterskapet, kronobetjeningen och allmo: gen aflade om förloppet af det, som med henne tilldragit sig. Under afhörandet af kyrkoherdens predikan någon föregående Söndag hade hon tyckt sig märka, att han talade emot det. Hon hade då aenast fått skakningar och känt en ständigt tilltagande brand i brostet, hvarvid, såsom hon uttryckte sig, så astarka ord kommo henne före, att hon nödgedes hårdt sammanbita tänderna, för att icke genast utbrista. Genom bön till Gud och eget bemödande lyckades det henne att tiga, tills predikenten sag! amen, då hon genast skyndade ut ur kyrken, och utkommen, började predika med hög röst, i hvilket tillstånd hon på vägen anträffades af en gumma, som nu var på stället närvarande och intygade sanningen af uppgfftens sednare del. Innehållet af de sjukas tal eller predikningar är, efter berättelserna derom, nästan öfverallt enahanda, och består i de enklaste uppmaningar till bättring och eflåtande från alla synder. Sisom sådana nåmngifvas i synnerhet spel, dryckenskap, dans och et! högfärdigt lefverne. Ofta tilläggas äfven förutsägelser om verldens snart förestående förstörelse, samt varningar, förmaningar och uppmuntringar med an ledning af de syner, som varit den talande förunnade. I endeligt afseende eger befolkningen i denna ort en i allmänhet försvarlig och ofta utmärkt god christepdomskunskap, och, så vidt jag samtalsvis kunde inhemta, gjorde de sjuke härifrån intet undantag, utan bör jag tvertom tillstå, att några bland. dem med ovanlig kännedom och klarhet yttrade sig i de vigtigaste religiösa frågor. Renlärige och utan ati för öfrigt bysa någon villomening, vidhöllö likväl de sjuke den öfvertygelsen, att icke blott de goda rörelser till bättring, hvilka de erforo i sitt inre, utan ock alla det lekamliga siukdomstillståndets serskilta yttringar, voro den Heliga Andas verk, äfvensom de på samma sätt ansågo sin profetia om verldens snart förestående undergång. Såsom bevisställe ur den Heliga Skrift åberopades profeten Joäöls 2 kapitel, j synperhet detta kEapitels 28 vers, och eburu man, till följe af Apostla Gern. 92: 46 o. f., fånn sig nödsakad att erkänna denna Jööls profetia redan vars fullbordad i en högre tilldragelse, än den vi nu hade för ögonen, ansåg man sig dock deraf icke förhin draäd att tro, det samma profetia nu för andra gången skulle vinna sin fullbordan. Både -hos friska och sjuka. rådde -.en i allmänhet allvarsam och högtidlig sinnesstämning. Flere bland de sjuka bade visserligen ett nedslaget utseetide; men jag kunde dock icke hos någon förmärka spår till det slags äysterbet, som annars alltid åtföljer det sjukligaoch svärmiska sjelfpinandet, och äfven de, som, tigande öchöfverlemnade åt sig:sjelfva; hade ett mörkt och sorgset ansigtsuttryck, antogo.en gladare; mild och vänlig uppsyn, när de tilltalades, eller sjelfve talade. Det andliga bögmod, som vanligtvis hos svärmere visar sig i, ofördregsamhet och fördömel!ser; varseble jag icke hos någon enda af de sjuka. Alla erkände de i första rummet sitt eget behof af Guds nåd och förbarmande, och sade sig enbälligt till Gud ställa domen öfver andra. Hace imeälertid syndaten tagi åtsig hväd de-yttrat orm -syndevs fördömhighet, så trodde de att han deruti gjört väl, emedan det just för hansskull. blifvit yttradt; mens. hade för öfrig vid något tillfälle vissa personer blifyit utmärkte så. som stora syndare, så bade det, enligt hvad man för. säkrade, aldrig varit andra, än sådana, som infunni sig vid predikosammankomsterne, enkom för att för. löjliga de talande och genom sin klädedrägt och sit beteende visa förakt för deras meningar och före ställningssätt. Mot dessa uppgifter hörde jag inger egentlig gensägelse, och, för min del, skulle jag ans det mycket strida mot de stilla och milda sinnelag hvarvid de sjuka i allmänhet befunnos, om de Hågonsin tillåtit sig att emot någon utfara i fördömelser och förbannelser, Trovärdigheten af berättelserna om de: fänatiska bat mot oskyldiga prynader, hvilket någor gång lärer visat sig vid predikosammanträdena, ege! jag icke ringaste anledning att betvifla; men jag böi likväl icke förtiga, att jag hörde några sjuka bestämd skilja emellan det lofiga bruket och det olofliga missbreket af prydnader, nöjen och njutningar, äfvensom jag bar skäl förmoda, att hvarje råare utbrott af en fanatisk yra mindre bör tillräknas de sjuka, än den vida, större Masson af personpef; hos hvilka sjukdo. mens kroppsliga symtomer icke visat sig, men hvilka likväl med en viss religiös vördnad betrakta det underbara, som med: de sjuka tilldrager sig, och, : jemförelse med dessa, oftast mera inskränkt upp. fatta och mera envist och öfördragsamt förfäkta de ras meningar. . Arbetet, så väl på åker och äng, som inom hus tycktes öfverallt gå sin jemna och ostörja gång Lo dvs he ro . ÄLL In af ka KAL SIA Nf wen