Aftonbladet – 7 september 1842, sida 3

m RR denne tultade fadren till möte och uträckte sins små armar emot honom. Vid middagen församlade sig gesällerna vid bordet, såsom man ännu ser i aktningsvärda börgärehus, der de gamla bruken, hållas i ära. Det hela hade ett obsskrifligt atseende af frid: och trefnad. I På min förfrågan hos värden, hvem den familjen var, som bodde midt emot, berättade han med ett visst nöje, att hans granne var byggmästare och stadsarkitekto — en post, den jag förmodade icke var af så stor betydenhet i den lillå staden. Men hån tillade dessutom, att grannen. var en af de mest aktade och förmögnaste borgare i staden. Ochy tillade han, shans hustru — somhan hemtat ända från residenset, sedan han: länge funderat: på att aldrig gifta sig — hon är en verklig perla i guld, en välsignelse för alla nödlidande. Och se, sjunga kan hon) så att sjelfva englarne i himmelen skulle afundas henne. Under det min pratsamme värd så fortfor, gick den unga frun:sjelf till brunnen på torget, för att fylla en bägare med det kristallklara vattoet, men tappade i detsamma bä garen i bassinen. Som brunnen låg endast få steg från det ställe, .der jag satt, skyndade jag fråm at Hjelpa Henbe; och till någon del äfver af nyfikenhet, medan jag, efter en-stunds beiraktande, tyckte mig känna igen hennes ansigte. Hon rödnadd; då jag räckte heiihe bägaren, och såg på mig med sina stora, själfulla ögon. Ja, det var ännu samma oskuldsfulla blick, som hos jungfrun i skogen. Tyst och med en behagli; -böjningt på hufvudet tackade hon mig och skyn. dade åter till de sina. Miå vågn hadp redanlön Bod stund stått för spänd på eftermiddagen, och ännu stod jag oc tyssnade efter. de redap-tystnade tonerna af er qvinnoröst. till.ett fortepiano, en röst, som ja: ännu så väl påminde mig; som på sin tid väckt sk Fhycken entustasm och förtjushing. Jag tänkt på sångerskans triumfer, och jag beundrade re