Aftonbladet – 6 september 1842, sida 3

köpman, som satt midt emot oss och dref det mesta narrit. Just dennes lefnad hade sväfvat förbi mig. Jag vände mig till honom med frågan, om han skulle svara uppriktigt, i fall jag omtalade det bemligaste af hans lefnad, ehuru vi aldrig sett hvarandra förr. Det vore dock mer än Lavaters fysionomik, menade ban, och lofvade att öppet tillstå allt, om jeg sade sanning. Jag berättade således hvad min syn sagt mig, och hela bordssällskapet erfor den unge mannens lefnadshistoria, hans lärår, hans små förvillelser, slutligen äfven en af honom begången, liten synd mot hans principals kassa. Jag beskref dervid det obebodda rummet med dess hvita väggar, der den brunmålade dörren var till höger, det svärta penningecheatullet stod på ett bord, o. s. v. Dödstystnad herrskade bland sällskapet under min berättelse, som jag blott stundem afbröt med en fråga, om jag talade sanning. Den förvirrade, unge mannen bekräftade hvarje omständighet, till och med, emot min förmodan, den sista. Då räckte jag honom, rörd af hans uppriktighet, handen öfver bordet, och slutade. Han frågade sedermera mitt namn. Jag nämnde det. Vi förblefvo tillsammans och pratade ända till midnatten. Måhända lefver han ännu. Jag kunde väl förklara för mig, huru en liflig inbillningskraft kan romantiskt sammanställa en persons banödlingar och uppförande, under vissa omständigheter, efter dess förmodade karakter. Men hvarifrån kom min ovillkorliga kunskap om bisaker, hvilka på intet sätt kunde intressera mig, och om menniskor, som merendels voro mig helt och hållet likgiltiga, med hvilka jag hvarken hade eller önskade någon förbindelse? Eller var det, som slog in, en ständigt upprepad tiilfällighet? Eller hade alltid åhöraren, då jag skildrade hans lefnad, andra föreställningar, än jag, medan han, under den första öfverraskningen höll mina och hans för likartade, emedan några likheter deri förefunnos? Och likväl hade jag, just för detta tvifvels skull, flera gånger bragt till tals de obetydligaste ting, som det vakna drömmandet visat mig. Icke ett ord mera om denna sällsamma siaregålva, bvilken jag ej en gång kan säga hafva någonsin varit mig till gagn, hvilken blott yttrat sig sällan, och då oberoende af viljans makt, samt mestadels i afseende på personer, hvilka jag ej varit angelägen att genomskåda. Jag är ej heller den ende, som är i besittning deraf. På en resa med två af mina söner träffade jag en gång en gammal Tyrolare, som drog omkring i landet med citröner och pomeranser, i ett värdshus, i ett af Jurabergens pass Han såg på mig en stund, blandade sig i vårt samtal, sade att han kände mig, fastän han icke var bekant med mig, och började tala om mitt lif och mina sträfvanden, till icke ringa förvåning för de närvarande bönderna och till förundran för mina barn, hvilka det roade, att äfven andra hade deras faders gåfva. Den gamle citronhandlaren visste icke sjelf, huru ban fått denna gåfva, men han tycktes vara högmodig öfver den,