Aftonbladet – 6 september 1842, sida 3

——NMN EE ZSCHOKKES SIAREGÅFVA. Den tyske novellisten Zschokke har nyligen utgifvit ett arbete, innefattande hans egen biografi samt hans tankar om Gud och verlden, med titel: Eine Selbstschau. Von Heinrich Zschokke. 4. Das Schicksal und der... Mensceh, hvari han omtalar foljande märkvärdiga, psykologiska fåktum, som skulle kunna betviflas, om icke den 72:åriga gubbens allmänt kända rediiga karakter vore en borgen för dess sanning. Det stycke hvari han omtalar sin märkyvärdiga sfaregåfva lyder sålunda: :;... Det felades dock icke behågligt umgänge i mitt nya eremitage, stundom med utmärkta män eller familjer från staden, stundom med gamla kära bekanta inom edsförbundet, hvilka. ej glömde mig, då de foro förbi; ej heller felades besök af resande hvilka NN efter.äfventyr lockat till Schweiz, eller ödet käståt Git. Jag visste att rätt uppskatta en sådan ära, och, af egen erfarenhet, huru man gerna på resor stundom begagnar tillfället att fylla tomma stunder för att inhemta undervisning eller öka minnets skörd. Jag hängaf mig med resignation deråt. -Om jag stundom fann denna dygd besvärlig, så belönades den dock stundom genom bekantskapen med märkvärdiga personer, eller genom upplifvandet af ett slags besynnerlig siaregåfva, hvilken jag. kallade min inre syn, men som. ännu är mig sjelf en gåta. Jag är nästan rädd att säga ett ord derom, icke e medanman skulle hålla mig för vidskeplig, utan emedan jag lätt kunde befästa andra i deras vidske pelse. Och likväl vore det ett bidrag till kunskapen om själen. Således låt mig bikta! . . Som bekant är, plägar det omdöme, som vi, vid första anblicken, fälla öfver obekanta personer, ofta vara riktigare, än det, vi yttra efter längre bekantskap med desamma. Det första intrycket, hvilket, liksom genom instinkt, drager oss till fremlingen, eller stöter oss ifrån honomyfördunklas och försvinner sedermera genom vananeller derigenom, att han visar sig i en annan dager. Man talar äfven om ovilkorliga sympatier och antipatier i sädana fall och varseblifver stundom sådana hos barn, hvilka sakna all menniskokännedom. Andra tro icke derpå, utan göra till och med litet narr af den fysiognomiska konsten. Nu om mig. Det har stundom händt mig, vid första sammanträffandet: med en obekant person, då jag stillatigande afhörde dess tal, att hela dess föregåendelefnad, med många obetydliga omständigheter deraf, öfta blott strödda scener derur, föresväfvat mig drömlikt, men dock klart, utan min vilja och inom den korta tidrymden .af några minuter. . Derunder förefaller det -mig Vanligen, som om jag vore så belt och hållet försjunken i bilden af den fremmandes lif, att jag slutligen hvarken tydligt ser den obekantes ansigte, hvari jag läste utan afsigt, eller hör den talandes röst, som förut på sitt vis utgjordekommentarium till anletsdragens text. En lång tid höll jag dessa syner för fantasibilder, och det desto mer, som drömsynen visade mig de handlande personernas klädsel och rörelser, rum, husgeråd och andra bisaker. — Blott för ro skull berättade jag en gång, i en förtrolig femiljekrets, den hemliga bistorien om en sömmerska, som Dyss gått utur rummet och huset. Jag hade aldrig förr sett henne; men man förvånades, skrattade och ville icke låta taga sig ur den öfvertygelsen, att jag kände den ifrågavarandes förhållanden, ty hvad jag sagt var fullkomligt sannt. Nu blef jag ej litet förvånad deröfver, att mina drömbilder motsvarade verkligheten. Jag blef uppmärksammare och då anständigheten tillät det, omtalade jag för dem, hvilkas lefnad på detta sätt framställt sig för mig, innehållet af mina syner, för att erhålla bekräftelse eller vederläggning. Men hvarje gång följde bekräftelse icke utan förvåning hos dem, som gåfvo den. Jag sjelf kunde minst fatta förtroende för dessa själens gyckelspel. Så ofta jag för någon berättade, hvad visionerna upplyst mig rörande hönom, väntade jag med tillförsigt att få höra svaret: Så var det ickeo, En obehaglig rysning öfvesgick mig alltid, då åhöraren deremot svarade: aSå var det, eller då hans förvåning förrådde, att jag icke irrat mig, förrän han hann svara. I stället för många exempel skall jag blott anföra ett, hvilket gjorde mig serdeles förvånad. En dag, då det var marknad i Waldshut, återkom jag med tvenne unga skogsinstitutselever (hvilka ännu åro i lifvet), uttröttad-af-.en skogsresa, om aftonen till värdshuset, der jag bodde. Vi spisade qvällsvard vid det talrikt besatta table dhöte,der man gjorde sig lustig öfvår Schweizarnes många slags egendomfigheter och besynnerligheter, öfver Mesmers magnetism, Lavaters fysionomik, o. 8. v. En af mina följeslagare, hvars nationalstolthet sårades af detta gyckel, bad mig svara något, i synnerhet åt en ung