Aftonbladet – 6 september 1842, sida 2

kennämnd, och leder sina farhågor från den, honom ständigt plågande föreställningen, att den lösa befolkningens i socknen skall få öfverhand och nödvändigt välja till ordförande en sämre person. Mot denna farhåga upprepå vi till en början den erinran, att den lösa befolkningens ingenstädes kan komma, att efter den stadgade röstberäkningen, utgöra socknarnes pluralitet, och fästa vidare uppmärksamheten derpå, att alla menigheter, den lösa befolkningen, icke undantagen, hafva det gemensamt, att de aldrig, då det beror af deras fria val, ställa sig i beroende af den sämre, då en bättre finnes att taga. Allmogen har just ett ordspråk, som uttrycker hvem man i allmänhet har värst afo, och som innefattar den maximen, att man alltid bör föredraga en ansedd, duglig och bildad person framför en ringare och med sämre qvaliteter Utrustad. I allmänhet gäller den iakttagelsen, att menniskor heldre ställa sig under den, hvilken de, i hänseende: till :hans upphöjdare qvaliteter, anse som förman :eller öfverman, än under sin jeninlike. Det är på denna erfarenhet läran om valfrihet blifvit byggd, och den har alltid visat sig slå in, så snart frågan varit. att välja personer, till hvilka man måste komma i ett verkligt beroende. Under alla perioder, t. ex., då svenska allmogen uppfattat riksdagsmannakallet såsom vigtigt för allmogens nytta eller skada, har den sett sig om efter dugliga representanter, och likväl innefattar nuvarande valsättet till riksdagsman tusen svårigheter, som icke möta vid valet inom en enda socken. Men det miste tillika vara Kon:s Bef:de bekant, att Rikets Ständer med inrättningen af sockennämnd och stadgandet af en allmänvare valbarhet till ordförande deruti just hade för afsigt, att gifva en uppmuntran och väckelse åt individerne, att göra sig skicklige att mottaga och vårda kommunala bestyr. Kon:s Bef:des betänklighet åsyftar derföre, att i sjelfva grunden. kullkasta hvad Ständerne med ifrågavarande stadgande ville ernå. Skall pastor fortfarande qvarstå som sjelfskrifven ordförande i sockennämnd, ebvad han vill eller icke, ehvad skicklige personer inom socknen finnas eller icke, så qvarstå ock sockenstyrelserna i sitt ganala skick och intet steg är taget till deras förbättrande; ty om inrättningen kallas kyrkoråd eller sockennämnd är likgiltigt, eller, rättare sagdt det är det rent af skadligt att kalla den sockennämnd, då ordföranden icke är nämnd, (utvald) utan sjelfskrifven. Farhågan att det skall gå illa i församlingar, der brist på skicklige subjekter till sockennämnder finnes, är inbilladz; der man ej får dugligt folk till denna inrättning, der går det icke alls, och detta är icke värre än det hittills varit. För öfrigt måste man :besinna, dels att förhållandet inom socknen kan ändra sig, dels att man ej i förhand kan bestämma under hvilken bondtröja en skicklig ordförande för en sockennämnd döljer sig. Slutligen insinuerar Konungens Befallningshafvande, att Konungen torde göra rättast i att låta omarbeta hela författningen, ändock att detta kunde fordra. mer tid, än det otåliga ropet på reformer, utan afseende på deras lämpligbet och användbarhet, måhända torde vilja medgifva.o Konungens Befallningshafvandes mening med denna kompliment åt Ständerna är således att det bör gå med detta förslaget, denna frukt af kommitteers . och Ständers ansträngningar, : på samma sätt som med alla andra dylika, eller att ingenting må blifva deraf. Ty hvem skall då utarbeta det nya förslaget? Regeringen har visat sig dertill oskicklig eller obenägen; den har haft tillfälle öfver nog att för Ständerna framlägga ett godt förslag, men icke gjort det, och ingen anledning. finnes att den nu förmår mer är tillförne. Två kommitteer hafva behandlat frågan utan resultat. Ständerne arbetade allt hvad de förmådde. De gjorde mer än någonsin, ty då lag: och ekonomiutskottens första utlåtande blifvit återremitteradt såsom 0dugligt, och det andra ej heller fanns antagligt, så kommunicerade sig stånden med hvarandra och öfverenskommo om vissa ändringar, och två stånd uppskjöto under tiden sitt beslut, till dess de andra yttrat sig, på det de förre skulle kunna antaga de sednares åsigter och icke, -genom ett-förutgående beslut, föranleda förslagets totala förkastande. Det är således blott från Ständernes sida man kan vänta att något å!göres, och utan .tvifvel sko!a dessa än en gång åtaga sig arbetet, ändock att det kunde se ut som om Regeringen, med en och annän höfding till god rådgifvare föresatt sig att förstöra det. Men skall det-nya arbetet blifva bättre än det gamla? Derpå svarar erfärenbeten och vår representations orimliga sammansättning. Konungens: Bef:de i Calmarkan; nemligen, lika litet som någon annan af Sveriges inhyvosa.