Aftonbladet – 6 september 1842, sida 1

Rätt bra, svarade denne, under största bemödande att få fram dessa tvenne siafvelser. Kanske ni skulle taga er en liten, konjak? Nej,, svarade Hardy med mycken förtrytelse i sin ton, och med ett ungefär lika trefligt utseende, som en gammal ruin i ett töcken; hvad tusan skall jag göra med konjaken? Vill ni inte gå upp på däck? Nej, alldeles inte.o Detta sades med den mest bestämda min och med en röst, som lika mycket kunde liknas vid den gälla stämman af en di-gris, som vid en basuns djupa toner. Jag ber om förlåtelse, Edkins,, sade denartige Percy; jag trodde att vår vän ej mådde bra. Gå på, jag ber er.n En paus. Var så god och fortgå. Mr Edkins har redan gått, och det ganska fort, upplyste någon af sällskapet. Jag ber om förlåtelse, sir,, sade köksmästaren; men den der herrn, som nyss gick upp på däck — han med de gröna glasögonen — är alldeles förskräckligt ilia deran; och den der unga musikanten, som spelar viol, säger, att om han inte får sig en sup, så kan han inte svara för följderna. Han bar hustru och två barn, säger han, hvilkas hela framtid och exsistans beror på om han inte spränger eit blodkärl, och det är han rädd skall ske i hvart ögonblick. Hen, som blåser piccola-flöjt, har också varit mycket klen, men han är nu bättre, om han inte vore så förfärligt svettuger. All förställning var nu onödig; sällskapet raglade upp På däck; herrarne låtsade ej vilja se något annat än skyarne och fruntimren, ine