sterielt Statsråd först varit fattadt, och det fin ne; icke ringaste spår, att någon ledamot a: Norska Statsrådet deri deltagit. Hans Maj:ts be fallning till Utrikes Statsministern, tillkännagifven i Statsrådet d. 43 April 1833, måste således äfven vara åsidosatt. Men icke nog härmed. De Svenske rådgifvarne måtte, att döma af Utrikes Statsministerns framställning d. 22 Oktober 1841, såsom det synes, hafva velat detta åsidosättande af Riksakter och af den oftanämnde Resolutionen, samt derigenom Norges uteslutande ifrån frågans Leredande; hvilket äfven fullkomligt lyckades, då, på sätt anfördt blifvit, underhandlingarne om en sak af så ingripande vigt för Norge kunnat äga rum, utan att den Norska Regeringen visste något derom, utan att ärendet från dess sida blifvit förberedt, utan att den blifvit hörd, utan att Norge serskildt blifvit vid dessa underhandlingar representeradt; och dessa afslutades, innan rikenas gemensamma kommissarius, hvilken, i hvad som rörde Norge, var anbefalld att hänvända sig till finansdepartementet, ifrån dessa erhållit underrättelser om Norges Önskningar och fordringar i afseende på saken, och utan att denna för Norge blifvit pröfvad, ännu mindre, på sätt Konungen i 414 af instruktionen anbefallt, blifvit amoget pröfvad,, samt utan att den utnämnde norske kommissarien, hvilkens utnämning likväl blifvit de öfrige kommissarierna meddelad, kunnat ankomma på stället der underhandlingarne fördes och i dem deltaga. Här kunde måhända äfven anmärkas det underiåtna besvarandet af finansdepartementets skrifvelse den 27 Juni 4840, hvari upplysning 2ngående saken, begäree. Slutligen hafva de svenske rådgifvarne ansett tillåtligt och riktigt, alldeles emot föreningens natur och riksakten, at! utverka serskild ratifikation af konventionen för Sverge. I en sträng efterföljd af principen för de begge rikenas förening — deras fullkomliga likhet i unionen — finnes den enda fasta grundvalen och det endaste, men tillika säkra medlet att befästa den och göra den varaktig. Hans Maj:ts många, ofvan citerade resolutioner i denna sak utviso, huru strängt högstdensamme hylla denna princip. Storthinget skall således, vid uppfyllandet af denna pligt, otvifvelaktigt gå Hans Maj:ts afsigter till möje, då det i en underdånig adress fäster Hans Maj:ts uppmärksamhet på vederbörande svenske rådgifvares och i synnerhet den svenske utrikes-ministerns förhållande i denna sak. Det sätt, hvarpå rikenas gemensamma, eller Norges serskildta diplomatiska saker behandlas. gör det til en pligt för Storthinget, att använda hvarje grundlagsenligt medel, för att sätta sig i stånd att noggrannt kunna uppfylla dess kon trollerande myndighet. Det förefaller således kommitten vigtigt, att de följande Storthing, enligt grunglagens S 75, lit i och g, få sig förelagde bestyrkte afskrifter af de ministeriella protokoller, som ligga till grund för de, vid hvarje storthing framlagde förbund eller traktater. (Jemför norska grundlagens SS 28, 34 och 32, samt svenska regeringsformens 44 och riksdagsordningens 29.) I följd af allt hvad här blifvit framsiäldt, tillstyrkes således Odelsthinget att fatta följande eslut : 4) Statsministern Due och statsråd Schouboe böra stånda under tilltal inför riksrätt för dera: smbetsåtsärdaer i—denna-sakt 2) För öfrigt öfversändes saken till Storthinget, med förslag att fgöra: a) huruvida det finnes ändamålsenligt. stt i en underdånig adress till H. M. Konungen itveckla, huruledes Norges värdighet och inresse i detta ärende anses af vederbörande kungiga svenska rådgifvare, och i synnerhet af den venske ministern för utrikes ärenderna, icke oehörigen varit iakttagne, samt att anhålla om. tt genom Hans Maj:ts nådiga föranstaltanle, anledningar till dylika klagomål från storhingets sida för framtiden må förekommas; Db) wuruvida det anses nödigt, att anmoda den norka regeringen om, att hvarje följande storthing nåtte se framlagde, i bestyrkta afskrifter, de ninisteriella protokoller, hvi!ka ligga till grund ör de, hvarje storthing förelagde förbund ochl. raktater. kanik (Införes nå heeiran Y