Aftonbladet – 3 september 1842, sida 2

erna icke kunna förtjera bifall. För det första iro de nemligen, i min öfvertygelse, en praktisk möjlighet. Efter hv2d som redan tilldragit sig den Holsteinska Siänderförsamlingen, och efter vad hvar och en, som känner sinnesstämniogen Holstein, har an!edning vara öfvertygad om, an det knappast betviflas, att Holsteinarne icke skola sluta sig till den föreslagna inrättningen. Jan vi nu förorda förslaget, så måhända reta vi endast derigenom änru mera sinnesstämningen Holstein, emedan man säkerligen deri icke vill se något annat än ett nytt försök att vilja göra landet till Danskt. Häri ligger nu, efter min isigt, ett väsendtligt, ett eöfvervinnerligt hinder. Genom opraktisk2, omöjliga palliativer låta vi år obegagnade gå förbi, under det hvarje timma bringar oss farans stund närmare, under det ingen af oss kan veta, om det icke allaredan är gästa timma, som i verkligheten förer den oss till möte: Men jag tror icke blott att inrättningen är möjlig; jag tror att den är rent af skadlig, mördande för Ständerinstitutionen. Det är redan i sig sjelf klart, att ju mera man mirgfaldigar de au:oriteter, som representera folket, destomera kommer följaktligen det represantativa ipflytar det att försvagas, både hos fotket och hoz regeringen, Det förefaller mig äfven, att faran i detta hänsseade till och med blifvit större genom komitEns förslag. Den skiljer remligen uppenbarligen mellan det inflytande, som ständer-komiteernaa skulle erhålla såsom medlande emellan de särskilda Ständer-församlir garna, och det de skulle äga såsom icke medlande. Man förutsätter a!ltså, såsom mig synes, mycket tydligt, att dessa komiter skulle handlägga några ärenden, som icke ginge till de särskilda Ständerförsamlivgarne. Men nu förefaller det mig klart, att dessa ärenden just komme att blifva de vigtigaste och största, de mera allmänna och det heta mera omfattande, såsom finanserne, tullarne och dea allmänna beväpningen; och jag vill då fråga, om icke Ständernas betydelse hos regering och folk väsentligen komme att lida, i fall -ådana vigtiga saker icke förelades dem? Annu farligare synes mig den åsigten hos komiten, då bon förutsätter, att regerirgen under tiden skul!e kunna fiona anledning, att inhemia ytterligare betänkande af en särskild Ständerförsamlings komi!e, när regeringen afvek från en Ständerförsamlings åsigt i en sak, som ensam rörde denna t. ex, från ö-stiftens Ständerförsamling i en sak, som ensamt rörde hufvudstaden, eller från den Holsteinska Ständerförsamlingen i ett ämne, som rörde hertigdömets förbållande till Tyska förbundet. Det syns mig i högsta grad betänkligt, alt på detta sätt gifva regeringen liksom en anvisning på att vädja från den stora församlingen till 9 af dess ledamöter. — Men allrafarligast förefaller mig dock, när jag i komitens be tänkande tillika ser den åsigten uttalad, att tillfillen kunna inträffa, som föranleda devtil, att de begge Danska Ständerförsamlingarnes komiter sammanträdde för sig, och båda hertigdömenas för sig. Detta sednare förekommer mig nemligen särdeles farligt; det miste synas så just för oss, som antaga att den olyckliga delningen af Danska Ständer-representanterne i tvenne församlingar skedde hufvudsakligast derföre att man i annat fall icke kunde hvad man visst med rätta trodde sig böra göra — dela herltigdömenas Ständer i tvenne församlingar. Jag tror derföre, att om förr eller sednare omständigheter inträffade, då hertigdömenas representanter på detta sätt skulle sammanträda i en gemensam komite, så skulle detta just motverka hvad som bör vara den förnämsta grundsatsen i Danmarks poktik: statens eahet, och hertigdömena skulle derigenom ännu mera, än tyvär redan skett, lösslitas från Danmark och dragas åt Tyskland. — Det förefaller mig endast såsom en rirga ersättning härför, att man genom en dylik närmare förbindelse emellan de tvenne Danska Ständerförsamlingarna, eller emellan de båda hertigdömenas, stundom möjligen kunde få en eller annan olikhet jemnad emellan de särskilta församlingarnes förslag. Denna fördel blefve visserligen alltför dyrköpt. Men härtill kommer ytterligare, att då man tager i betraktande den Schleswigsk: Ständerförsamlingens hela ställning, så finner mar det dubbelt betänkligt att inlåta sig i hela den: na sak. Jag tror nemligen att det icke kan nekas, att, såsom en följd af Schleswigs hela historiska utveckling, den Danska befolkningen är särdeles svagt representerad i den Schleswigska Stinderförsamlingen, likasom att de af regeringen utnämnde ledamöterne knappast äro till mycket stöd för de Danska intressena. Men just derföre är det mer sannolikt, att bland de från Schleswigs Ständerförsamling delegerade icke kommer att finnas en enda representant för de Danska intressena iSchieswig; och om detta är förhållandet, så kan man icke neka, att vi derigenom uppmanas till dubbel varsamhet. Jag tror mig, genom hvad jag här utvecklat, någoriunda hafva antydt, att om hertigdömena emot förmodan ingå på förslaget om Ständer-kommitter, så är det tydligt och klart, att de i alla fall endast göra det under de vildo TKA manif4 0 0 RTlle. man Ådacon mtl