Aftonbladet – 3 september 1842, sida 2

genom den adress, som Köpenhamns borgare-representanter ingåfvo i anledning af kröningen; denna adress är bekant; det finnes på detta rum närvarande icke mindre än 8 af dem, som underteknade densamma, och de fleste skola säkerligen minnas den. Ännu mindre skall jag gå tillbaka till de så frisinnade och grundliga diskussioner, som egde rum i båda de förra ständerförsamlingarne, och uader hvilka icke bloi: den vida öfvervägande pluraliteten, utan de bista männen i nationen varmt yttrade sig för att ett sådant behof kändes. Jag skall endast tillåta mig, att speciellt lägga vigt på den mannens —— 3, mm Am ord, som framför alla i denna församling vördas. den mannen, som i alla de 6 årens församlingar förde presidentskapet — Schouws, den mannen, som regeringen ansett sig böra undandraga denna församling, caktadt hans namn iefver öfverallt i landet såsom den, hvars röst ensam betyder mera än tiotusendes. Och på hvad sätt uttalade sig denne man? Han yttrade, raed den önskat att det klart måtte ljuda inför tronen: att det skulle vara en stor lycka för Danmark i närva rande stund och en ännu större för dess framtid, om det skulle täckas konungen, att skänka sitt folk en författning, som gaf detsamma del i den lagstiftande makten. Han yttrade att det just är under de lugna dagarne, som vi böra tänka på de oroliga. Han trodde att det fanns faror — faror zå alla sidor, såvida man uppsköt ordnandet af denna vigtiga angelägenhet. — Men om jag nu kan utgå från den förutsittbin gen, att hos folket lefver ett djupt kändt behof af en friare statsförfattning, och att detta beho! blifvit uttaladt inför regeringen, då må jig väl fråga: Hvad har regeringen gjort under de förflutna tvenne åren? I hvilken anda har rTegeriegen handlat under dessa omständigheter? — Jag skall icke här länge uppehålla mig vid det öde, som de fleste, nästan alla och de vigtigaste af Ständernas petitioner röat; jag skall icke uppehålla mig vid afsiaget på petitionen om en utvidgad tryckfrihet, eller rättare om uppböfvandet allenast af ett par af de mest tiyckande band, som hvila öfver pressen; jag skall icke uppehålla mig vid afslazet på petitionen om ett bättre ordeande af öfverstyrelsen öfver kyrkan och undervisnings-väsendet; icke vid afslaget på Ständernes peiitioner i de flera lika så vigtiga ämnen; icke heller skall j:g uppehålla mig vid autoriteternes handlingssätt emot vår folsfrihets nästan enda värn: pressen; icke heller vid det högst betydelsefulla fectum, att ståthållareposten i hertigdömena blifvit uppdragen åt brodren till den, efter mångas åsigt, presumtive arfvingen till största delen af dessa hertigdömen ; icke heller vill jag fästa mig dervid, att i stats: rådet Danmarks utrikes-minister fallit i händerna på en Schleswig-Holsteinsk embetsman. Jag anser mig här böra förbigå allt detta. Men jag skall fästa mig vid frågan: Hvad har regeringen då gjort för alt gå det uttalade bekofvet till mötes? hvad har hon gjort för att förekomma, att sinnesstämningen hos folket icke skulle blifva ännu mera nedtryckt, att framtiden icke skulle visa sig ännu mera mörk och oroande, än den, sådan ställningen är, allaredan miste synas? Jag frågar: Hvad har regeringen efter fulla tvenne års förlopp gjort? Och svaret ligger i det kungliga tillkännagifvandet: Regeringen har öfverlemnat åt oss, att öfverväga om icke Ständer-kommittger, som på hög befallning kunna afgifva betänkanden öfver angelägenheter hvilka röra flera provinser eller hela staten, borde införas. — Ailtså, denna åtgärd skulle vara det medel, hvarigenom regeringen will lugna det för sin framtid bekymrade folket! Detta medel skulle vara tillräckligt, för att vi med lugn må kunna se de år till mötes, hvilka i alla fall miste förflyta, innan den föreslagna åtgärden kan träda i verksamhet! Det är efter moget öfvervägande, efter en allvarig och samvetsgrann pröfning af sjelfva idgen och af kommitteens betänkande, zom jag måste uttala det såsom min bestämda åsigt, att alldeles ingenting kommer ait vinnas derigenom, att man ingår på det framställda förs!sget; på sin höjd det, att under hastigt försvinnande illusioner, man ännu någon iid kan vagga till slummer den oro och den fruktan, den tomhet och den otrefnad, som nu bor inom sllas bjertan. Denna öfvertygelse är hos mig så stark och lefvande, att den öfvervägt de konsideratiorer, hvilka gjorde det önskvärdt för mig, att äfven här sluta mig till flere af de män, med hvilka j2g annars anser för en glädje och en stolthet, att samverka i det politiska lifvet. — Gerna vill jag imedlertid erkänna, att i regeringens förslag finnes ett moment, hvarvid också jag med glädje och erkänsla dröjer; nemligen, ait det förekommer mig, som lige i propositionen ett närmande å vår upphöjde monarks sida — ett närmande, som röjer, att han verkligen är stämd för att befordra en vidare utveckling af våra sambhällsförhållanden. Jag hartrott, att jag måhända icke heller misstager mig då jag janser, att i förslaget äfven ligger ett erkännande jå regeringens sida, att en sådan utveckling är Inöåvändig och trängande. Men likväl står de: klart för mig, att de föreslagna Ständer-kommitEr jr ER on br EE a ET Rn RER ERE R RR