Aftonbladet – 2 september 1842, sida 3

ER SUBEr APR 3 MM SO MÖRE vr he OF BLANDADE ÄMNERS — ELEGISK PoEsI. Uii Norrköpings tidnin gar för den 31 dennes läses en. grafskrift öfve en enkefru, slutande med följande vers: Jo — känslans skönsta rätt är att få gråta! Hvi skulle denna rätt du ensam låta? Nej — stadna gerna vid den dödas bår, Och vattna himlens skörd med jordens tår. Märkligt nog; att dessa verser bära signatu ren af en ung man, som annars skrifvit fler rätt småtäcka saker. — UR HERTIGENS AF ÖRLEANS LEFNAD. Jule Janin herättar i Journal des Debats flera drag u hertigens af Orleans lefnad, hvilka vi här meddela Hertigen af Orleans var stor vän af målningar, och med sin. goda blick skulle han säkert, genom fort. satt öfning, blifvit en kännare. Han var äfven er vän af målarne. Han antog sig de unga konstnä rer, som ville bryta sig en egen bana och derigenom blifvit oense med konst-akademien. Hertigen insåg ganska riktigt, att snillet stundom ej kan undvara egenheter, att det är i behbhof af en trotsighet, som uppreser sig mot skolans fordringar, af en alpkäpj på konstens bergsvandring; för att på mödosamma men sjelfbrutna vägar upphinna den högsta punkten. Taflor, målade af sådane konstnärer, som satt sig upp mot akademien, uteslötos ofta från de stora expositionerna, de sjelfva fingo inga stipendier, för ati resa till Rom, de målade och målade, men fingo ej sälja sina taflor, ty man lärde ej känna dem, eller drogo försigtiga konstvänner i betänkande bristen på akademiskt vitsord. Hertigen af Orleans blef dessa utstöttes beskyddare, ban icke allenast uppmuntrade, tröstade och lade sig ut för dem, utan han köpte äfven deras taflor och betalade dem kungligt; han prydde sina rum med detlyckade, som han sålunda förvärfvat, och, om han mången gång a! medlidande köpte hvad konstsinnet ej kunde gilla, så har han dragit mången talang ur nöd, som nu blomstrar i solskenet af allmänbketens ynnest och utom honom skulle gått förlorad. På sådant sätt har han framdragit många. Man nämner deribland Delacroix, Aime Cbenavard, Moine, Ary Scheffer. Så har han äfven först insett det snillrikt egendomliga och värdefulla i Decamps porirätter och skizzer. Decamp bar sin atelier i ett anspråkslöst rum i fjerde våningen. För åtta eller tio veckor sedan satt Docarp vid sin Stafflett, då det klappade på dörren. Utan att se upp från sitt arbete, ropade målaren: ,stig in! och då han straxt derpå vände om hulfvudet, stod hertigen af Orleans framför honom, och, till hans ytterligare förvåning, med en svar: frack öfver armen. Ni, nådige herre? Hvilken godhet, att Eders Kongl. Höghet stiger uppför de besvärliga trapporna till mig. — Besvärliza? svarade hertigen, det tycker portvakten i huset också, och han har derföre uppdragit mig att bära upp denna nya frack till er.o Så obesväradt, förtroligt och gladt bertigens uppförande än var, så förstod han dock alltid att iakttaga den värdighet, han borde, så att det aldrig kunde falla någon in att missbruka hans nedlåtenhet; det låg någonting i hans blick, som befallde vördnad, hvilket hvar och en äfven frivilligt gaf honom, medan hans utmärkta välvillighet och bjertliga deltagande förjagade all förlägenhet. — Anmärkningsvärdt är förhållandet med Ingres porrätt. Det är Mycket svårt att förmå denne historiemålare, att måla ett porträtt, och det fordrades all ien kärlek och aktning, som konstnären hyste för hertigen af Orleans, för att han skulle uppfylla dennes önskan. Ingres föreskref vilkor, såsom annars blott n egensinnig älskarinnas nycker kunna föreskrifva jem — prinsen måste komma till honom ensam, hela immar stå såsom modell i en af målaren bestämd ställning och drägt, och vara fullkomligt tyst unler sittningarne; i korthet, han måste låta behandia sig såsom en machin. Detta var ingen lätt sak för ien unge prinsen, med hans omättliga verksamhetsbegär — men det skulle blifva ett kärlekens verk, skulle skänkas åt den älskade hertiginnan, och utan invändning underkastade han sig det ledsamma i jetta modellstående. Porträttet var just framskridet så långt, att det kunde fullbordas utan original, då öden träffade hertigen, hvars porträtt den bedröfvade :konstnären nu med entusiasm skall fullborda, ör att lemna det åt den sörjande konungafamiljen såsom ett oförgätligt minne, hvilket den aflidne med mningsfuil ifver påskyndade. Lika stort deltagand2 ;känkte hertigen åt vetenskapsmän och poster. För Ar de Lamartine hyste han uppriktig vördnad. Di ångaren Beranger skriftligen lade sig ut hos hertisen för en, som var i behbof af bistånd, biföll han cke blott bönen, utan gaf äfven personligen sångaen underrättelse derom, sade honom, huru hans ånger varit hans ungdoms fröjd, huru högt han skattade dem, och under denna hjerteutgjutelse vijade det sig omedvetet, att han kunde en stor del