Aftonbladet – 30 augusti 1842, sida 2

sumtionssrtiklar insmugglas, och säljas seden till så låga priser, att de inhemska fabrikerna icke kunna uthärda täflan; dessa upphöra att arbeta så snart staten icke kommer till hjelp, och denna måste ö!veral!t gifva, utan att hafva andra inkomster, än de direkta skatterna. Upphäfvandet af gränsspärrningen skulle ofelbart hastigt bringa provinserna på båda sidor om gränsen till flor; landtman och stadsbo skulle båda välsigna en sådan åtgärd, de allmänna kassorna, som nu äro så tomma, skulle hastigt åter fyllas, och blott smugglarne och de här och der sparsamt utsådda inhemska fabrikerna gå under, hvilka dessutom i ett så menniskofattigt land, der åkerbraket ännu saknar så många händer, äro en produkt af tom ostertation. Slutligen kommer nödvändigheten att reglera kantonal-förbållanderne å ömse sidor. Det nuvarande systemet, att göra kommu nerna helt och hållet ansvariga för hvar och en, som rymmer, kan på längden icke bibehållas, om icke landets kultur helt och hållet skall gå under. Då Preussen, med möjligen korteste tjenstetid för sina soldater, alltid har öfverflöd på dugliga rekryter, kan Ryssland, i trots ef rekryternes otillbörligt långe tjenstatid, icke fylla de luckor, som uppstå i linien. Dotta förhållande kan icke fortfara; radikala förändringar måste ske och det snart. Med allt detta står dock ännu alltid att befara, det hoppet om upp häfvandet af gränsspärrningen blir en illusion.