Aftonbladet – 30 augusti 1842, sida 2

dersåter så högt älskade konung Simon. Ingen nämnde Assatiani, bans plundringståg, hans infall; alla iakttogo, liksom efter öfverenskommelse, tystnad rörande honom. Ej ens hans namn oämndes, enligt verldens sed, att ej tala om det, som mest intresserar den. En janitschar-musik hördes från balkongen, folket aflossade utanför slottet glädjeskott, och tolf bredaxlade, unga karlar buro på fat tolf hufvudena af nyss slagtade oxar. Denna sed är ännu bibehållen, och detta skall liksom vara ett bevis, huru herrlig festen är och buru ansedda gästerna, då man är nödsakad att till deras emottagande slagta tolf oxar. Furstinnan Sophia frågade Tarjel efter hans syster och hans svägerska, den ryktbare Heraclii dotter, och furst Mamia låtsade vara framfusig, i det han afbröt samtalet genom beständiga frågor rörande Tarjels åtskilliga krigsfärder. Under gästabudets lopp drucko alla, på Mamias vink, slägten Dadians, Tarjels och drottningens af Imeretien skål. Landets sed fordrar, att den närmaste blodsförvandten eller vännen skall tacka för hvarje skål. Då drottningens af Imeretien skål föreslogs och Tarjel beredde sig att tacka, höll furst Mamia honom tillbaka och sade högt: pvi skola tacka tillsammans, ty då jag älskar furst Tarjel såsom min broder, så har jag rätt dertill; icke sant, du har ingenting emot det? Tarjel steg upp, många olikartade känslor svällde i hans bröst, slutligen fattade han Mamias hand och sade, i det han blickade på furstinnan Sophia: Gud vet det — och min mun har aldrig ljugit — att jag med min sista blodsdroppa ville köpa lyckan att Vara din broder.o Med dessa ord tömde han bägaren, i hvil