Aftonbladet – 24 augusti 1842, sida 2

De förstå med Aristokrati alldeles icke en rättighet att berreka ibland menniskor på grund af högre kunskaper, ädlare vilja och större skicklighet, utan på grund af rent materiella och fy siska tillfälligheter, såsom att vara född af den och den slägten, ezga det och det jordagodset, kapitalet eller annan ärfd yttre och med själens egenskaper i intet nödvändigt sammanhang stående fördel. De mena följaktligen alls icke de Bästes välde i sann mening, såsom en makt inom sambhället förlinad åt den eller de till andan bäste; utan förstå härmed allenast en aristokrati, helt och hållet oberoende af detta vilkor, krass, materiell och fysisk, ursprungligen införd genom yttre tvångsmakt eller den seger, som den fysiska styrkan gifvit somlige öfver andre, och som sedermera blifvit perpetuerad genom lagar, stiftade af desse sjelfva till deras egna slägters fördel framför de öfrige i samhället. Förhållandet är också, att ordet Aristokrat: aldrig blifvit brukadt i annan mening, än denna sednare, krassa och blott kroppsliga. Den nya tidens ställning till Aristokratien är således ) korthet denna: att OM med detta ord förstodes intet anmsat, än det, som det till språket visserligen kunde betyda, nemligen en Makt inom samhället lagd i hand på dem, som till sina själsegenskaper utgöra de bäste, så, långt ifrån att tiden skulle vara emot en sådan Aristokrati, är det just den och ingen annan, som tidehvarf vet genom konstitution och lagar vill hafva satt i ställning att styra hela statsskeppet; men emedan och så länge med Aristokrati endast förstås den helt och hållet oandliga och genom intet annat än den yttre tvångsmakten försvarbara rättigheten, att på grund af börd och arf eller serskilda förlänade företrädesrättigheter på andras bekostnad, inträda i utöfningen af makt icom samhället, så är det häremot tidehvarfvet rest sig, och det af rent andliga skäl. Härmed är för ibhgen del någon förkastelsedom uttalad hvarken emot eganderätten i all mänbet eller emot arf öfver hufvud. Vi nämna detta derför, att tidens motståndare vanligen framkomma raed det sidopåståendet, att en opposition emot bördsaristokratien till sitt syfte innebure ett anfall på eganderätten och nödvändigt förr eller sednare skulle medföra upphäfvande af arfprincipen. Detta falska påstående är tillskapadt för att förskräcka sinnena; och vi skola med nigra ord visa hvad grund det kan hafva. Tidehvarfvets mening opponerar sig alldeles ieke emot arf, men den påstår att ingenting annat bör få ärfvas, än allenast sådant, som till sin natur kan med säkerhet öfvergå ifrån person till person. Af detta slag äro penningar, gods och i allmänhet alla jordiska ting, hvilka icke behöfva mer än lagens bud för att kunna öfverlåtas: alltså kunna ärfvas, liksom bortskänkas eller köpas. Men till hela denna kategori hörer icke sjä!segenskaper i ädelhet, i vilja och tänkesätt, kunskaper, skicklighet och förmåga. Dessa kunna icke i sjelfva verket med någon grad af säkerhet öfverlåtas ifrån person till person, hvarken genom köp, skänk eller arf. Ena lag eller en samhälls-institution är följaktligen orimlig och i grunden skadlig, som innefattar, att ofvannämnde själsegenskaper skola anses hafva gått och gå i arf. Vi veta ganska väl, att aristokratiens eller börds-adelns förfäktare numera aflagt, hvad likväl ej för så längesedan brukades, att nemligen söka fortplanta den läran, att de ädla och goda själsegenskaperna verkligt och med säkerhet öfvergå ifrån adliga förfäder till deras ättlingar. Utom att denna lära icke är erfarenhetens, leder den alltså till intet stöd för börds-adeln redan derföre, att mången af dem, som först erhållit adelskapet, icke bekommit det för någon utmärkt själsädelbet, utan af hvarjehanda andra tillfälliga skäl (se t. ex. Stjernemans matrikel); och att således i den vägen ingenting funnits att ärfva. Man försvarar också numera börds-adeln blott under synpunkten af en politisk rättighet, hvilken, en gång huru som helst vunnen, utgör en egendom hos hvar och en, som besitter den, hvarföre dess afskaffande betraktas som ingrepp i eganderätten. Härvid äro likväl tvenne omständigheter att märka. Om sjelfva afskaffandet skedde med våld, så skulle det innefatta ett sådant ingrepp hbvarom man talar, enär, huru orimlig i sig sjelf en besittning må vara, den dock måste respekteras i dens hand, som har den, och så länge icke lagen derom blifvit på lagligt sätt förändrad. Hvad, åter, den andra omständigheten eller sjelfva denna förändring af institutioner beträffar, så måste man inse, att då det enda förnuftiga försvaret för aristokrati består deruti, att —-Åii——?x — — ————ÖK——— 7