Aftonbladet – 24 augusti 1842, sida 2

tuilerande, ka nödvändig för denna som för hvarje annan princip, i hvilken otillhörande ämaen inkommit. fenor NE TILLÄGG I FRÅGAN RÖRANDE FINSKA OCH ÅLÄNDSKA FARTYGENS SEGLATIONSFRIHET. (Se Aftonbl. N.ris 488 och 189.) Sedan vi i ofvannämnde numror af detta blad meddelat den petition, som åtskillige handlande i hufvudstaden och sågverksegare i Norrland gemensamt ingifvit till Konungen, och hvari de begärde forifarandet af den rättigbet för Finska och Aläandska fartyg att taga frakter afträvaror och tjära emellan norra orterna och andra Svenska hamnar, som enligt 4839 års författning bort med nästlidne årets slut upphöra, äfvensom Kommerskollegii utlåtande i ämnet, hvarigenom petitionärernas begäran understöddes; få vi nu äfven meddela den skrift, som en del fartygsegare i Wätö skeppslag i anledning deraf ingåfvo till Konungens Befallningshafvande i Stockholms län, för att genom honom söka fästa Regeringens upp märksamhet på det orättvisa i en sådan prolongation af den redan upphäfda rättigheten, Deri utvecklas ytterligare de skäl emot åtgärden, som vi i korihet antydde i ingressen till den artikel, i hvilken vi meddelade petitionen. Skriften är af följande lydelse: Till Konungens respektive Befallningshafvande i Stockholms län! Efter vunnen underrättelse, att hos Kongl. Moej:t fråga förekommit, huruvida Fioska och Åländska fartyg må fortfarande få begagnas till transport a! trävaror och tjära ifrån Norrbottens, Vesterbottens cch Vesternorrlands lin till andre orterinom riket; våga undertecknade fartygsägare i Wätö socken i största ödmjukhet anhålla, det Konungens Befallningshafvande, vid meddelandet af de upplysningar, som troligen i frågan infordras, täcktes fästa uppmärksambet på följande omständigheter: Då det lärer vara ostridigt, att Ryske undersåtare rättsenligen icke böra i Sverige åtnjuta större fri beter och förmåner, än Svenske undersåtare få begegna i Ryssand; men att skydigheter och rättiabeter i detta, likasom i andra fall, böra vara reci proque; synes häraf jemväl klart följa, att, enär det icke är Svensk skeppare tillåtet, att föra eller frakta Ryska varor emellan Ryska orter, Ryska undersåter icke helier böra öga rättighet till fraktning af Svenske varor inom Sverige. Enligt reciprocitetsprincipen, som emellan stater i allminhet, serdeles i fråga om handel, jakttages, är det således gifvet, att den Ryske undersåtare hittills nndantagsvis förunnade rätt, att med Finska och Åländska fartyg transportera: trävaror och tjära från norra orterna i riket, bör för framtiden upphöra. Det återstår således blott att utreda, huruvida ett sådant upphörande möjligtvis skulle i något afseende vara menligt för Sverige. Något dylikt mehn är icke tänkbart i annat fsll, än om man skulle förutsätta, att ett tillräckligt antal af inländska fertyg icke funnes för ifrågavarande transports bedrifvande och att fraktpriserne skulle alltför högt uppstegras: vi skola derföre söka uppiysa förhållanderne i desse fall. Endast i Wätö församling finnas för närvarande trettioen galeaser och större fartyg, till en sammarräknad drägtighet af omkring 4680 läster, egentligen byggde i och för en dylik transport. Äfven i Wäddö, Singö och åtskillige andre till Saltsjön gränsande socknar inom länet, torde jomväl vara ett icke obetydligt antal af sådane fartyg. Att de fartyg, som sålunda redan nu förefinnas, motsvara behofvet för ifrågaställda transport, synes häraf vara uppenbart, — likasom det är gifvet, att derest skärgårdssllmogens rätt, att, utan intrång af utländningar, få drifva denna del a! inrikes sjöfarten, blefve betryggad, skeppsbyggeriet i skörgården skulle utvidgas i den mån omständigheterna påforirade. Nu har, på sednare tiden, i saknad af fraktillfållen, fartyasbyggnaden i denna ort så aftagit, att i Wätö socken blott en eiler två galeaser om året vanligen byggas, i stället för att de nybyggde galeesernes antal för några år sedan här årligen uppgick till 6, 8 å 40. Också hafva under de sista tre iren dylika fartygs antal minskats i Wätön med en jerdedel — troligen är förhållandet enahanda i anIra skärgårdsorter; — allt en följd af brist på säserbet om frskttillgång och förtjenst. Måhända ska!l häremot kunna anmärkas, att, enigt officiella uppgifter, lästeantalet af skärgårdsfaryg och båter under sednare åren skulle tilltagit — men denna anmärkning förlorar all kraft, då mean vid närmare undersökning finner, att berörde tillökning endast cch alienast härleder sig från: tillkomstien af mindre fartyg om 45 å 20 lästers drägt och derunder, med hvilken transport från Norrland cke kan bedrifvas. Vår uppgift står således fast, tt antalet af de för dylik transport tjenlige fartyg verkligen minskats, och ett denna minskning orsacats blott af minskad frakttillgång är äfven gifvet. Så snart denne orsak undanrödjes, upphörer äfven verkan deraf.