Aftonbladet – 23 augusti 1842, sida 3

PARISISK DOMSTOLSSCEN. Sanermann, en Hannoveranare, som blott kar svara medelst tolk, är anklagad för att hafva tiggt ehuru man vid visitation funnit 42,000 francs hans gördel. Presidenten. Huru har ni, som är egare af er så betydlig summa, att ni kan lefva sorgfritt derpå kunnat gå och tigga? Den anklagade. Jag ville icke slösa bort min; pecningar. Jag blir gammal och var rädd att d ej skulle räcka till min död. Presidenten. Det var desto mera orätt af e att tigga, som ni derigenom tillegnade er det un derstöd af medlidandet, som blott tillkommer di verkligen behöfvande. Hvad hade ni i Frankrik att göra? Den anklagzade. Jag har kommit till Paris fö att placera mina penningar i säkra händer och lefve lugnt af min lilla ränta. Jag önskar få mina pen ningar utlånade emot första intekningen i en egen dom af 100,000 franes värde och notariens proprit borgen. Presidenten. Allt detta ursäktar icke ert uppfö rande. Ni har gått in i hus och begärt allmosor, : det ni sagt er vara mycket olycklig. Vittnen hafv: till och med intygat, att edra höner stundom an. tagit karakteren af oförskämdhet och hotelse. Den anklagade. Ja, herr president, det är der. före, att man är mycket olycklig, då man fruktar at förlora hvad man har. Desse penningar tillhör: visst mig; jag har medfört dem från mitt land, ock jag skulle tycka mycket om, att den kupglige pro. kuratorn ville låna ut dem åt mig, mot 6 procen och säker borgen. Herr Dubarle, den kungliga advokaten. Den an. klagade är desto mera oursäktlig, som det icke ä första gången han under samma omständigheter står inför rätten. Pressen har, då den omtalade han: arrestering, framkallat denna upplysning. Man skrif.