Aftonbladet – 23 augusti 1842, sida 3

— Uti Götheborgs Handelstidning, för den 4 dennes, har en Insändare yttrat några ord, anledning af Uniformsväsendet, hvilka väl kun na förtjena att närmare öÖfvervägas. Se här et utdrag deraf: Då man talar och skrifver så mycket med oci mot Uniformerne, hvarföre endast nämna Militä rens? Den civila Embetsoch Tjenstemanna-korp sens svaghet för Uniformen har, på sednare tiderna mycket afsvalnat, men det Andliga ståndet, åere mot, som icke vill anses äga andra passioner, än fö det öfverjordiska, är, efter vår tanka, det mest Uni formssjuka bland Rikets fyra stånd: Presten, har må hafva tjenstledighet, vara stadd på resa elle hemma i sina rum, bär, i vissa delar af landet alltid sin kofian och sina hakleppar; ja, han kar icke utan krage gå hvarken på brunns-, badelle andra hus; och bvarföre icke äfven kappan är med kunde en viss flärdlös och fördomsfri Biskop, unde sia brunnsdrickning för några år sedan, icke be gripa. Hvarifrån denna Uniformssjuka egentliger härflyta månde, är icke lätt att gissa. Somlige tro, att den mest är gängse på lokaler, der intelligensen i allmänhet icke står serdeles högt och religiositeter således förblandat anden med formen och prester med Gudomen; hvaraf följer, att allt hvad med pre sten äger gemenskap, ända till kragen och kläde. ållen, anses öfverjordiskt, lika visst, som den så kallade Läsaren i hvarje annan, och kanske synnerligast Militär-uniformen, ser oroslaget på andligt förderf och syndens snöda verldsträlar. I sjelfva verket angår detta ett ämne, hvarpå man tänkt vida mindre änsaken förtjenar. Hvar och en vet, att likasom den nuvarande tiden strälvar till allmän medborgerlighet och en allas Jikbet inför lagen, så bestod den fordna tidens hufvudkarakter icke blott i samhällets sönderfallande uti kaster, skrån och gillen, utan ock deruti att dessa skulle vara så skarpt som möjligt atsöndrade från hvarandra genom yttre tecken och drägter. Detta gällde uti de äldsta tider och hos de hedniska folkslagen, isynnerhet presterna. Innan den kristna religionen ännu hade spridt sitt välgörande ljus, utgjordes presterskapet, såsom man vet, på de flesta ställen af offertjenstemän, spimän, besvärjare och s. k. trollkarlar, och man har ännu, såsom en utmärkande drägt på de sistnämnda, när en sådan skall framställas på en theater, traditronsvis bibehållit den med vidunderliga figurer tecknade vida manteln och spetsmössan, med hvilka, genom en besynnerlig tillfällighet, våra biskopskåpor och biskopsmössor hafva en temligen nära likhet i form och snitt. Imedlertid ha på sednare tid med civilisatiogens och bildningens tilitegande uniformer i allmänhet börjat allt mer att afläggas i det vanliga sällskapsumgänget, och det sista nyligen hos oss gjorda försöket att få en befallning utfärdad för militärer, att alltid gå klädda i uoiform, kan man endast anse för ett tillälligt gengående at en reaktionär fantasi, hvars tid likväl är längesedan förbi. Inom de civila embetsmannaklasserna, ehuru deras, t. ex. domarens förrättning