Aftonbladet – 23 augusti 1842, sida 2

ÄNNU ETT ORD OM FÖRBUDET EMOT INFÖRANDE AF UTLÄNDSKA YLLESHAWLAR. Om en beklädnadsartikel, hvilken både genom sin ändamålsenlighet i vårt kallare klimat, ett modereradt pris och ett snyggt utseende öfvergått till en allmänt begagnad och derföre äfven nödvändig vara, genom en eller annans nitfulla bemedling och en hårdragen bokstafstillämpning af tulltaxan, hastigt blir förbjuden till införsel, så är detta en händelse, som redan af sig sjelf väcker uppmärksamhet och väl kan tåla vid att mer än en gång göras till föremål för en undersökning, på hvad grund det begärda förbudet med något skäl kuanat eller bordt tillämpas. Det är af denna orsak vi ännu hafva några ord att fäga i anledning af det svar från fabriksombudsmannen i packhuset, som finnes att lisa i sista Lördagens Aftonblad. Bemälde ombudsman upplyser der, att han icke utverkat något annat förbud än det, som redan förut i tulltaxan existerade å shawlar, som ej uppgå i värde till 6 Rir 32 sk. Bko; d. v. s., att emedan de nu allmänt brukliga shawlarne icke hafva detta värde i handeln, så har han på grund häraf erhållit tulltaxan så tillämpad, att alla de shawlar, som förnämligast säljas såsom en behofsartikel för mängden af fruntimmer, blifvit öfver en bank förbjudna. För att bedöma beskaffenbeten af denna åtgärd, så låtom oss först ibågkomma, att de shawlar, som upptagas till 6: 32 Bko i värde, ock således få införas, betala i tull 20 proc. af värdet, d. v. s. att ingen shawl kan inkomma utan en afgift till staten af 2 Rdr Rgs för stycket. Häiraf är en klar följd, att om någon importerat en shawl, som sedan skulle säljas för mindre än 40 Rdr Rgs, och på inköpsorten kostar t. ex. endest 6 Rdr s. m., så har han i sjelfva verket betalt till staten icke 20 utan 33 1; procent, eller en tredjedel af varans värde. Hvem kan väl nu förlora härpå? Icke är det staten, som tvärtom får en ökad vinst i samma mån sor varan genom lägre pris blir allmännare tillgänglig; icke är det den inhemske fabrikanten, ty man måste nödvändigt kunna antaga hvad som i sig sjelf är klart, att om han vill befatta sig med sådana shawlars tillverkning, så kan han likasom utlänningen producera de simplare sorterna till billigare pris än de mera dyrbara, men äger i tullen på de förra, när de införas utifrån, till sitt skydd en större andel af varans värde; det vill säga, att om han för de shawlar, som gå till 40 Rdr Rgs i värde, endast har 2 Rdr s. m. eller en femtedel i skydd mot konkurrensen, så har han på dem, som kosta 8 Rdr härstädes, 33 44. procent, eller en tredjedel. Huru man än må betrakta saken, så finnes således i dess inre beskaffenhet intet förnuftigt skäl för förbudets tillämpande. En annan och serskild fråga är, huruvida det kan betagas importören, att uppgifva en vara tilk så högt värde han behagar, med vilkor att betala den derför stadgade tullafgift. I allmänhet finne vi ingenstädes i tulltaxan, att någon annan uppgifver en varas värde, än ägaren sjelf. Författningen har väl förutsett, att värdet kan uppgifvas lägre, än det är i sjelfva verket, i ändamål att undandraga sig en del af tullafgiften, och för att förekomma detta har författningen stadgat, att när tulltjenstemännen misstänka, att uppgiften är för låg, kan varan få inlösas med 10 procents förhöjning. Men emot en för hög uppgift bar författningen icke stadgat något förbud, 2f det enkla skälet, att ingen annan än imi — —— ——r—r—X6— —-— —— .t— 2 X L