Aftonbladet – 23 augusti 1842, sida 2

—— ———————-.—?6 -?(—————-—-——.———— 2 ssd ma koketteril utbrast hon; det är du som är orsaken till min olycka! Hennes hufvud nedsjönk i hennes händer och jag hörde endast tårar och suckar. Hennes långa svarta rob nedföll i vida veck till hennes fötter, hennes ställning var framlutad, halsen böjd som en skön svanhals. Man kunde likna henne med en blomma, lutad på sim stängel. Jag tillstår att jag blef idel eld; min inbillning svallade öfver; jag trodde ögonblicket fördelaktigt, och steg försigtigt ut ur mitt kabinett, lade min hand på hennes axel, omfattade hennes lif och slöt henne lätt i mina armar. Hon drog sig bäftigt tillbaka, fixerade mig med en blick, som kastade tusen strålar, oche ucadflyende min omfamning, likt en skrämd gazell, nedföll hon på kanapåen, med ett utrop af förskräckelse. Jag bade icke svårt att återkalla henne till sansning med dessa ljufva tröstande ord, så magiska. vid dylika tillfällen. Det första uttrycket i hennes blick var glädje. Hon tryckte konvulsiviskt min hand, utan att kunna tala. Jag kastade mig på knä — ja min vän, jag hade den narraktiga svagheten. Då återtog hon gevast sin sinnesnärvaro, sin öfverlägsenhet, sin makt. — Ni har bedragit mig, Min herre, sade hon; jag erkänner mig för komplett slagen. — QO Julie, skämta icke; 21 älskar mig, jag tillber er, ni vet det-.-ångrar ni att ni blifvit bedragen? — Nej, nej, sade hon leende och lade sin arm i min: nej, ty mitt hjerta har lidit allt bvad det kunde lida. — Nå väl, sade jag; ni har då förlåtit mig? — Nej, svarade hon; ty nibar visat er öfverträffa mig i list, en triumf som en