Aftonbladet – 23 augusti 1842, sida 2

SOON ENE NR NIE SNR VARSE NET EI SERA OAEN Du ser, min kära Louis, att den satans S:t Leon gjorde sitt bästa. Jag drog mig tillbaka i mitt kabinett bredvid sängkammaren, bade den försigtigheten att fälla ned alla rullgardiner och man inandades hos mig kyrkans rena parfym, denna mensklighetens sista lyx. Omkring klockan half tio hörde jag porten öppnas; lätta steg skyndade uppför trappan och hon inträdde i kammaren. Jag såg henne fullkomligt genom ett Jite; hål på dörren; hon var svartklädd och hänförande i denna drägt. Jag var till den grad kär, att jag redan nu är det mycket mindre. Hennes ansigte var blekt, hennes ögon tårade, hennes steg vacklade. Hon kastade sig i en länstol och sade till Leon, i det hon pekade på sängen: Det var der... men hon fullbordade icke. Ja, ers nådl svarade S:t Leon, och den satan åbäkade sig som han varit tillintetgjord. ,Lemna mig en stund,, sade hon, och S:t Leon drog sig vördnadsfulit tillbaka. Hon sköt för regeln, aftog shawl och hatt, och stannade tyst, orörlig midt uti kammaren. Hastigt störtade tvenne strömmar af tårar från hennes ögon och, kastande sig på knä framför mitt porträt i naturlig storlek, som Fanny målat, slog hon sig för pannah och tryckande sina händer för de sköna ögonen uttalade hon några ord, som inträngde djupt i min själ. Hennes bleka ansigte var väadt emot mig och jag kunde läsa derpå huru mycket jag herrskade i hennes hjerta. Tid efter annan undföllo benne qväfda suckar, blandade och afbrutna af ord af ömhet och bittra sjelfförebråelser, hon anklagade sig för min död, och hennes afbrutna ord utgjorde en rörande bekänaselse om den kärlek jag ivgifvit henne. Imnfa