Aftonbladet – 23 augusti 1842, sida 2

O, så gerna hon sväljt ner dem, den koketta! Jag förblef stum, orörlig, med ögonen nedslagna på mattan. Så hastigt? Hur kom det sig? Hvad var orsaken till en så häftig död? — Ett ppistolsskott, ers nåd. — O min Gud, en duell? — Nej ett sjelfmord. Hon nedslog hutvudet och gret ordentligt: Ah den satans sköna hotfärdiga Magdalena! — Men hvad har då varit orsapken till denna hiskiiea olycka?... — Man gissar, ers nåd... — Unga herrar döda sig icke gerna för annat än kärlek eller ärelystnad . . . Han var inte ärelysten. — Af kärlek! utropade hon; han älskade då någon? — Jag var min stackars herres kammartjenare, ers nåd. — Ni såg honom då dö? — Nej han har dött vid Passy, på sin egendom. — Hr Jules gaf er då del af sina hemligaste förhållanden? — Nej ers nåd; jag gissade bara. — Ni skall följa mig till Passy. Jag fruktar att förnya eder smärta och min egen. — Klockan 8 i afton skall ni vara bär! — Som ers nåd befaller. — Det är bra. — Jazg gick. Du ser, min Vän, att man älskar vända derhän, att man glömmer konvenansens fordringar; det är att gå för långt, Jag har sändt detta med ett ilbud. Ställ så till, att du kan profitera af hvad som tilldragit sig. Du är nog fin att begripa, att det värsta är redan undangjordt. Skicka mig nycklarne till alla rumomen, rök Jitet i trapporna Och vänta så med tålamod. Det andra brefvet sände jag till Fanny eller rättare till hennes man. Vi få vid tillfälle tänka på den saken. Adjö din Galgfågel! S:T LEON.,