Aftonbladet – 18 augusti 1842, sida 2

och varmt plagg för godt pris, så att denna artikel kan för denna klass i det närmaste anses för en nödvändighetsvara. — I eniedning häraf fråga några handlande, hvilka af Herrar Fabrikörer ha till nu instundande kallare årstid ett väl sorteradt lager af sådana schalar färdiga, och till hvilken man inom slutet af nästa månad får vända sig för uppköp a! några hundrade stycken, hvilket man skulle åstunda? Man må vara af hvilka tankar som helst, rörande prohibitivsystemet, så lära dock till cch med upplyste anhängare af detta system vara öfserens om obilligheten och oklokheten uti att utsträcka förbudssystemet äfven till nödvändighetsartiklar, isynnerhet för den mindre bemedlade klassen.n Såsom förklaring häröfver må nämnas, att tulltaxan tillåter införsel af shawlar och andra dukar af uil eller ull och bomull tillsamman, endast i det fall, då de uppgå till ett värde af 6 Rdr 32 sk. eller deröfver per stycke, samt att de då kunna förtullas mot 20 procent af värdet. För fyra till fem år sedan började man in-: föra tvänne arter gröfre ylleshaw!ar, hvilka utmärkte sig genom snygghet och ullrikhet, samt ett ganska billigt pris, så att en betydlig afsättning med visshet kunde förutses. Den ena sorten bestod af gröfre kamull och hade fasonerad väfnad, den andra sorter, af vanligt ullgarn, var gröfre och rutig. Förbrukningen af båda delarne spridde sig med stor hast, och sedan priset småningom nedgått, har varan blifvit så allmän, att den grofva ylleshawlen af många husmödrar och än mer af tjenstefolket anses som ett alldeles oumbärligt plagg. Man kan antaga, att införseln af denna vara på den korta tiden, sedan de först inkommo, stigit i värde till öfver en half million rdr bko, och det miste derföre väcka förvåning, att våra inländska fabrikanter åsett denna strykande afgång utan att deltaga i förtjensten deraf genom dylika shawlars tillverkande. Sedan de rutiga shawlarne på produktionsorten fallit vida under värdet af 6 Rdr 32 sk., lära de dock blifvit till detta värde bär angifne för att kunna förtullas, och man kan med visshet antaga, att importören för dem betalt 30 procent i tull. Likväl säljas de simplare sorterna deraf nu allmänligen till 5 Rdr 46 sk. stycket. Det första tecken till uppmärksamhet från svenska yllefabrikanternas sida visade sig sistlidne vår genom fabrikssocieteternas ombuds i packhuset anmärkning, att de rutiga shawlarne ej mer stego i värde till 6 Rdr 32 sk., och i bans begäran att de alltderföre icke mer måtte få förtullas. Detta har ock derföre blifvit bifallet, och följden deraf är, att en mycket värderad nödvändighetsvara förbjudes, just derföre, att den kommit till det låga pris, att äfven de mindre bemedlade klasserne kunna dermed förse sig. Hvilken anledningen in må vara till den af Sv. Biet intagna reklamation mot detta förbud — om den är uppriktig eller icke, — kan man ej annat än instämma i slutreflexionep, nemligen att det är oklokt och obill:gt att utsträcka förbudssystemet äfven till nödvändighetsartiklar. Men buru mångfaldiga äro icke de artiklar, på hvilka detta förbud blifvit i vårt land tillämpadt? Hvad är t. ex. nödvärdigare i vårt land än kläde, i synnerhet det gröfre, samt en mängd andra yllevaror, hvilka blifvit till införsel förbudae, just derföre att de äro tillverkade af s. k. klädmakaregarn? Hur mången får icke frysa, endest derföre att dessa slags yllevaror hållas högre i pris, än de, om förbudet ej existerade, skulle äga, äfven med en ganska ansenlig skydd:tull? En hel. mängd andra nödvändighetsartiklar äro till införsel förbudne genom så höga tullafgifter, att de ersätta förbud, t. ex. många lifsmedel, hvilkas införsel mot en billigare tull skulle komma den mindre bemedlade tillgodo, antingen direkte eller genom att sänka priset på inhemska födoämnen. Det vore icke mindre angeläget att mildra förbuden eller den höga införselstullen i fråga om dessa varor, än i frågan om ylleshawlar. I sn rr——