Aftonbladet – 18 augusti 1842, sida 2

hennes inbillning tusende tankar på en framtid och en sällhet, om hvilka hon aldrig förut hade drömt. En förvirring, blandad af fruktan och förtjusning, intog henne småningom, men hor försökte att strida mot dessa frestelser. Ja jag känner verlden,, svarade hon, det är er skådeplats för brott, blod och tårar; kärleken är blott ett irrbloss och vänskapen bedräglig: de nöjen man njuter äro blandade med bitterhet, och religionen är ej i stora verlden annat än falskhet och skrymteri.n sVerlden är kanske mången gång sådan, sads främlingen och skakade på hufvudet, xmen den är äfven till det mesta vida bättre. Ofta är der ren som den klara solen, hvars guld och asur någon gång förmörkas af dystra skyar; den är fruktbar som denna trädgård, der milda regn framkalla på samma gång nyttiga vexter och skadliga örter. Om alla lika rena själar som ni, Juliette, innesluta sig i klostren, bör man ej då anklaga dem för det att verlden är så förderfvad? — Här fattade han hennes hand. Jag vill ej följa er, sade hon darrande. ,Hvarföre då, Juliette? fruktar ni mig ännu?s Ack, ja, jaln -och hon var nära att svimma, då hon kände sig tryckt uti ynglingens armar. Var utan fruktan, sade han, med en öm och vördnadsfull röst; lukta på denna flaska så återhemtar ni den styrka, som behöfves. Hon kände att han närmade henne en liten flaska, och hastigt tillslötos hennes ögon, huf. vudet föll ned mot skuldran och hon försjönk uti en djup dvala. Allt, som omgaf henne blef mörkt och oredigt som en dröm; hon tyckte att man svingade omkring med henne i luften, kände en ovanlig köld och derefter en mera varm och mild luft. Då öppnades åter hennes ögon, hon befann sig uti en förtjusande dal, omgifven af lundar och löfsalar, samt rika fält genomskurra af klara bäckar; klostret Frauen