Aftonbladet – 18 augusti 1842, sida 2

A— — AA lob hade försvunnit. Hänryckt af beundran öfver den sköna slumrande naturen, blef Juliettes själ åter lugn. Solen hade vid sin nedgång lemnat en klar rand vid horisonten. Rhenfloden, hvars vidd ögat med möda kunde urskilja emellan berg och skogar, liknade en klar majestätisk sjö, hvarje kulle Var krönt af träd ech blommor, och de höga trädtopparne, som speglade sig uti den lugna, genomskinliga böljan, gaf denna romantiska scen någonting högtidligt och rörande för inbillningskraften. Se, detta är verlden, Juliette, sade främlingen, huru finner ni den?, Vid dessa ord darrade den unga klostersystern, ty hon hade uti sin tysta beundran nästan glömt den hemlighetsfulle ledsagaren, hvilken Hon hade att tacka för detta sköna skådespel. Den är ganska skön, svarade hon rörd; ännu mera, den är vidsträckt och herrlig, och jag kan ej uttrycka allt hvad jag känner vid dess åsyn. De fortforo att gå helt tysta; sedan de passerat bron öfver en liten bäck, ankommo de till en löfsal, i hvars skugga tvenne personer sutto på en gräsbänk. Alltid litet blyg för sin allvarsamma ledsagare, kände Juliette en hemlig glädje att blifva varse ett fruntimmer. Då hon kom närmare, såg hon hos den urga qvinnan en skön riddare i sin blomstrande ungdom; hans ansigte, som var något solbrändt, beskuggades af rika, svarta lockar och en blygsam rodnad sågs på hans följeslagerskas panna. Ni tillhör mig då för alltid! för evigti sade riddaren och tryckte hennes hand till sitt hjerta. — Ja,, svarade hon, brydd, i morgon och för alltid !) — Juliette lyssnade ännu och hennes hjerta var rördt; hon betraktade det unga paret till dess att tårarna sakta nedföllo från hennes ögon öfver de sköna kinderna. vÄro de ej intagande? sade hennes ledare, och förde henne närmare intill dem.