Aftonbladet – 17 augusti 1842, sida 2

möjliga hinder lades för svenska handeln och sjöfarten på Finland och Ryssland. Då rörelsen emellan rikena snart sagdt gjordes omöjlig för de svenska, dels genom de fiaansoperationer ryska regeringen företagit för att hindra svenska sedelmyåatets gångbarhet, dels genom samma regeringens bemödanden,-att i allmänhet försvåra alla kontanta liqvider med andra länder, och derigenom göra handeln på Ryssland helt och hållet beroende af de ryska köpmännen och deras agenter, syntes det vara för långt gånget, att ryska sjöfarten i svenska hamnar gynnades med fördelar, som ingen annan vänskaplig nation, icke en gång det med oss förenade norska rikets medborgare egde. Man blef derföre mycket :beiåten,: då Regeringen, före sista riksdagen, genom en kungörelse lät underrätta svenska skeppsrederierna och den fraktfartsidkande. kustallmogen, att en sådan rättighet för finska och åländska fartyg skulle med: år 4844 upphöra: Det var likväl en följd af flera förenade omständigheter, att ett sådant officielt löfte icke kunde genast föranleda till någon synnerlig utvidgning af utrustardet utaf det slags större fartyg, som fordras för transporten af trävaror och tjära ifrån Norrland, Vesteroch Norrbotten, till Stockholm. Dels. hade erfarenheten visat, att efterfrågan på sådana frakter betydligt aftagit, medan de finska och åländska fartygens antal tillväxt: emedan trähandeln börjat taga sin väg ifrån norra orterna direkt till destinationsorten, förbi Stockholm; dels hade regeringen, vid tillkännagifvandet af det blifvande förbudet emot Finnars och Åländningars fraktfärt mellan svenska bamnar, icke lemnat ett motsvarande löfte, att tillåta de svenska kustfartygen att:segla på de många och betydbga Osjersjö-pltatser, till hvilka ryska undersåtärne haft och ännu hafva rättighet att segla med svenska produkter: en tillåtelse söm likväl, under det träoch tjäruhandeln från hufvudstaden aftager, synes vara det väsendtligaste medlet att upprätthålla nyssnämnda del af svenska sjöfarten, hvilken är så vigtig för: den direkta handeln med östersjölärderaa och för svenska kustallmogens biförtjenst och utbildning i sjömanskap. Man såg likväl att bemödanden innan kort gjordes; att bygga flera större kustfartyg; och så väl i Norrboiten som i Roslagen förlitade sig allmogen på den konungsliga försäkran, som de trodde sig äga i 4859 års kungörelse. I denna det behöfdes således icke vid Riksdagen några framställningar; man afvaktade 4844:års utgång, för att se löftet inträda i verkligheten, och erfarenheten åren 4840 och 1841 visade, huru : tillfällena att för hufvudstaden: få trävarufrakter från norra: hamnarne, blefvo allt mer sällsynta, hvarföre försigtigheten bjöd kust allmogen att icke alltför brådstörtadt inlåta sigi utrustningar af nya fartyg, hvilka möjligen icke, äfven efter Finska frakt-seglationens upphörande, kunde af Stockholms handlande behötvas. : Denna försiktighet visade sig ock snart hafva varit högst välbetänkt;-ty oaktadt de Norrländske sågverksegarne ganska väl kände, att Norrbottens, Westerbottens och Roslagens kustallmoge beredde sig att kunna besörja fraktfarten, och Stockholms , handlande, i, början af detta år bordt kunna inse, att deras behof af fartyg skulle minskas, på sätt äfven skett och till den grad, att såkert de svenska fartygen nu kunnat vara tillräcklige, såg mån likväl landshöfdingen i Westerbottens län redan innan 1841 års utgång, emot Umeå stads och angränsande socknars yttrade mening, tillstyrka fortfarande rätt för finska och norska fartyg att frakta trävaror och tjära emellan de svenska orterne, och flera af Stockholms betydligare handelshus samt åtskilliga sågverksegare i norra delen af riket ingåfvo :jemväl en petition hvaruti de begärde, att den genom 4839 års kungörelse påbjudn2 förändring måtte inställas tills vidare. Också understöddes denna begäran af kommers-kollegium, tullstyrelsen och öfverståthållareembetet, med afseende på de förhållanden, som ägde rum under det de utländskå fartygen begagnade frakträttigheten, och under det man sett hufvudstadens trävarubandel märkbart aftaga, men utan afseende på hvad som nödvändigt skulle blifvit en följd 2f dessa fartygs uteslutande och laf den nämnde handelsgrenens fortfarände stagInation. Endast landshöfdinge-embetet i Stockholms län påstod svenska kustallmogens naturliga rätt, att likaväl se finska och åländska fartyg uteslutna från frakthandeln på egna kuster, som vestra kustens allmoge finner skydd i förbudet för. danska och den södra kustens mot tyska far