Aftonbladet – 13 augusti 1842, sida 2

lande, Afbidan; men hvarken Afbidning, Afbidelse, Afbidnad, Afbida (som subst.), eller Afbideri. k) af andra har man sådana blott på -ande (ende) och -a. Således t. ex. af Träta: Trätande och Träta (som subst.), men hvarken Trätning, Trätelse, Trätan, Trätnad eller Träteri. 1) af andra har man sådana blott på -ande (ende). Således t. ex.af Afgöra: Afgörande; men hvarken Afgörning, Afgörelse, Afgöran, Afgörnad, Afgöra (som subst.) eller Afgöreri. Så ock t. ex. af Se: Seende; men hvarken Sening, Seelse, Sean, Senad, Sea eller Seeri; likasom af Gå: Gående; men hvarken Gåning (ehuru detta finnes sammandraget i Gång), Gåelse, Gåan, Gåirad, Gia eller Gåeri. m) af några gifves till och med knappt ett enda verbale, ej en gång på -ande (ende). Således bar man t. ex. af Säga hvarken Sägande (såsom egentligt substantiv; i dess ställe nyttjar man Talande, hvilket är substantiv), Sägning, Sägelse, Sägan, Sägnad, Säga eller Sägeri. Man har derur blott utledningen Sigen (Sägn), såsom svarande emot Sägan. Då deremot detta verb sammansättes med af, blir Afsäga, har det både Afsäigande och Afsägelse, men ej verbalier med de öfriga sndelserna. — I afseende på sådane verbalier, som utgöra Personalsubstantiver (på are) förefinnas äfven stora språktegenheter, af hvilka man blott exempelvis behöfver påminna sig att af verbet Baka icke finnes Bakare, utan heter detta i stället Bagare, likasom icke utledningen Bakeri gives, utan detta hlir Bageri, ehuru verbalier på avdra ändelser bibehålla stammens k, såsom: Bakande, Bakning och Bakelse. (Slut e. a. g.)