Aftonbladet – 11 augusti 1842, sida 2

RE Se: SEK nr ene ej på vägar eller stigar och förvillade sig. snart i den honom dessutom ej mycket bekanta nejden. Då han någorlunda kom till besinning igen, befann han sig bland höga, kala fjell, hvarest han förut aldrig varit. Det led redan mot aftonen. Vinden kändes kall mellan de framskjutande klipporna och tycktes vilja stilla och kyla upproret i hans inre. Easam i denna öde nejd, insåg han nödvändigheten af att sansa sig, och, om möjligt, återfinna den väg han lempat. Länge och förgäfves irrade han omkring, tills han omsider, efter bestigandet af en högre klippa, i skymningen upptäckte den kända trädinhägnaden omkring sin moders gård. Genom att följa denna riktning kom han, ehuru icke utan fara, så nära gården, att han icke längre kunde taga miste om vägen. Man har ofta anmärkt, att en begången förbrytelse mera sällan framkallar ånger, än den bidrager att förhärda sinnet. Vissbeten om att vara hemfallen under onda, frestande makter, och misströstan Om att kunna vända tillbaka, gifver sinnet en förstockelse, som lättast tillfredsställes genom förhärdelse mot den förebrående ångern. Georg frikände sig väl för Arthurs död och skref den på tillfällets räkning. Dock hviskade inom honom en stämma, att han hade dömt honom chörd, och i hvarje fall genom sin vildsinta Obändighet samkat en PY SOrg öfver en familj, som redan förut genom honom lidit så stora olyckor. Men denna visshet sade hopom äfve tt en försoning med Hequevilles familj dessa omständigheter, vore omöjlig, ef öNb indelat hed Marguerite otänkbar och onafurlig; i ochybek agligtvis fann ban en viss