Aftonbladet – 10 augusti 1842, sida 3

himmell, utbrast hon sakta och vred sina hän der, så skall mitt eget tjenstfolk tala, och sålunda skall min afkomma från slägt till släg blifva ett föremål för hån och medömkan!, Hon trädde fram till korgen och betraktade barnet. De för de frifärgade karakteristiska. som det tyckes för stammen outplånliga drag och den mörka färgen trädde henne hatuppväckande till mötes, till trots för likheten med hennes son. Ja, just detta sammansmältande a hennes familjedrag med de föraktade Mulatternes förekom henne som en, hennes stolthet upprörende, missblandning. Hans arfvingel utropade hon förbittrad, nej, hans arfvinge skall du ej blifva, du mulattungel Det skall jag åtminstone svara för. Gål skrek hon, under det hon vände sig barskt och befallande till Elsebeth,: slå igen locket på korgen. Bind ett kläde derom, att ingen må kunna se hvad du bir. Tag barnet — det är en son af en af mina negrinnor och cn hvit — tag det och sätt korgen i elfven., I elfven!, ropade Elsebeth, förskräckt, ,det är väl ej fruns mening alt han skall drunkna.n I elfven — och inga invänningar, icke ett tny derom! Du går genom bakporten, omkring köket och bort till den obebodda torpstugan. Pe: kan du sätta ned den. Skynda dig — och derest du derom yttrar ett ord till någon, är du dödsens .,.. Den stackars Eisebeth, van att slafviskt utföra sin siränga frus befeliningar och anse allt hvad denna gjorde för välbestäldt, utav alt arställa vidare betraktelser deröfver, märkle väl alt det var allvar. Ja, ja, fru, om det så skall vara, och en negrinnas barn är det ju ej så noga med. Men ban är vaken, kära fru! om han nu skriker, ja, vi kunna binåa en näsduk om munnen på honom, helt löst; jag skall nog binda det så, att han inte har någon skada deraf. Hon pratade änuu en hel hop tanklös