Aftonbladet – 10 augusti 1842, sida 2

tårar. Då blef det plötsligen klart för Arthur, att Georgs handlingar borde sjelfva utföra sin talan, och att åsynen af hans syster skulle vara verksammare, än alla hans ord. Resultatet af detta beslut känna vi; det lättade en sten: från bans: hjerta, och lät honom, med all sin åter. vunna liflighet, hängifva sig åt framtiden, och de förhoppningar, den syntes innebära. Han och systern afbidade, med en glädje, som de ej .på länge erfarit, eftermiddagen, då Georg, efter löfte, skulle åter infinna sig; .och vi kunna nu vända åter till denne och: berätta utgången af hans vandring. Med snabba steg hade Georg lemnat syskonens. boning, Han kände sig djupt rörd och i en stämning,.som till och med under den be. svärliga vägen bevingade hans steg. Men den ansträngda gången tvang honom efterhand att vandra långsammare, och ju närmare; han kom sin moders gård och eftertänkte med hvilka ögon man här, skulle mottaga honom; och det liksom från himlen nedfallna, barnet, dess tyngre tycktes honom vägen och han stannade ofta. -Negern, som följde, honom, trodde, då ban en gång stannade, att han ville se sitt barn, och närmade sig derför i all ödmjukhet och med glädjestrålande ögon och ville taga locket af korgen, Men Georg gaf ej akt. derpå, utan gick vidare. Hvad skall min moder säga ? utbrast han; nbon, med sitt obegränsade ,hat till Hoquevilles och till dem af fårgen. Hon skall ju — han afbröt sig sjelf och drog djupt efter andan. Om j:g ändå straxt hade meddelat henne denna förbindelse, straxt, innan jag förlofvades med Heloise. Men nu, nu kan hon ju med allt skäl förebrå sig min flyktighet, min vankelmodiga karakter, Ja, här är ingen annan: utväg! Jag måste beväpna mig med all min ståndaktighet och. visa, ti jag inte längre är något barn. Men. till trots för detta beslut, stannade dock hans tansar vid det hans moder kunde hafva att in