Aftonbladet – 10 augusti 1842, sida 2

andra under de beklagligaste omständigheter. Då han längre fram erfor Georgs ankomst och att bröllopet var så nära för hander, greps han af den bittra tanken, att oförmodadt synas för henne som en, våldsam förstörare af de band, som kanske voro henne dyrbara. Han hade sett Georg, då fru Graves och Heloiss mottogo honom utanför gården, och ban spådde sig ieke något :godt af denna glädje att återse sin brud. Deremot örstod han icke hennes uppförande. Eiter något öfvervägande beslöt han att tillskrifva He ioise, för att, genom ett muntligt samtal, så fint som möjligt, underrätta henne om Georgs äldre förbindelse. Möjligtvis kunde hon, som syntes så klok och af så mild natur, afstyra en mera våldsam utgång. Den omtalta morgonen såg han henne redan på afstånd, då hon befann sig på en upphöjdare del af vägen. Sedan. försvann hon och — Georg stod framför honom. Dennes åsyn bragte hans blod i jäsning, men han förmådde, till all lycka, beherrska sig, Ogonblicket var öfverraskande, men gynnsamt. Han var så godt som ensam med sin systers förförare och hade honom i sin makt; ty Georg, och den karl, som följde med honom, voro obeväpnade, och den sistnämnde höll sig på afstånd.. Här skulle ban stå till räkenskap, här frånsäga s:g Heloise eller bestå en karop på lif och död med honom. Men just tanken på Heloise band hans tunga. Fan kände, att han icke mera var en opartisk förfäktare af sin systers rätt, att han kunde önska skona-Holoise, på samma gång som tanken om hennes skiljsmessa med Georg uppfyllde honom med en behaglig känsla. Ett ädelt drag i hans karakter bjöd honom derföre uppskjuta sin hämnd, af fruktan att.handla mera i sitt eget, ån i sin systers intresse. Dessa tankar korsade bans själ under samtalet med den unge Graves. De nörmade sig imedlertid mer och mer den ensamma dalen, hvarest den öfvergifna Marguerite kanske i detta ögonblick utgjöt de bittraste